Visar inlägg med etikett lopp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lopp. Visa alla inlägg

torsdag 30 december 2010

Hela året i ett nafs.

Jaha då var det dags att summera det här året då. Då är det tur att man har bloggen. Det är lätt att glömma bort vad man egentligen har pysslat med annars. Om ni tittar noga så har jag länkat till ett gäng blogginlägg i texten. Om ni klickar på alla så har ni att göra ett tag. Enjoy.

Året började lite konstigt när jag fick kicken från förra jobbet. Då fick jag helt plötsligt hur mycket tid som helst för cykling. Men proffslivet var faktiskt inte så kul som jag hade trott. Jag fick till några bra rundor i alla fall, bland annat den här. Sen kördes vinterns andra Tour de Oetzi.


Jag hittade en ny japansk favorit efter bukkake, nämligen Tabata. När ruset efter Tabata lagt sig ville jag ha nåt mer. En Monark inhandlades. Några veckor senare smälte snön och vi kunde äntligen köra på asfalt igen. Det firades med en kränkarlördag.


Sen drog breveterna igång. Den första var en 40-milare från Västerås. Följt av en 20-milare från Tumba, en 30-milare från Tumba, en 30-milare från Täby och en 40-milare från Tumba. Sen åkte vi till Italien för att kolla på Girot och köra 2 varv på Nove Colli.





I juni hade brorsan och hans fru sin gemensamma 40-års fest samma dag som 60-milaren från Tumba så den fick jag köra själv på fredagen istället. Det blev en av sommarens mulligaste rundor.


Sen fick jag en sommarromans med Canyon. En romans som håller än idag. På sommarens varmaste dag försökte jag, Toni och Ari köra snabbt på Täbys 60-milare. Det gick inget vidare.


Efter det tog jag familjen på en sväng till Gotland på semestern.

Sen var det dags för Mille Miglia. Det längsta och tuffaste loppet jag nånsin kört. Det var ett fantastiskt äventyr. Tack vare Lennart fick jag snacka cykel i radio också. Veckan innan Miglian fick jag nytt jobb också. Där trivs jag som fisken i vattnet.



Nästa år ska jag köra Vätternrundan med Leos gäng. Målet är sub 7:30. Delar av Stockholmsgänget var ute och klämde på varann på hösten.

Årets största händelse var födelsen av vår lilla dotter Lisa. Viktor fick äntligen sin lillasyster. Han ville egentligen ha en katt. Men det gick visst bra med en liten tjej också.


Sen var det dags för ett test på Aktivitus för att dra igång vinterträningen. Sen dess har det mest varit Monarkcykling och jobb.


Eller vänta, jag vann ju på Lotto också. De pengarna lever vi fortfarande loppan på. Bland annat åkte jag ner till Cykelmässan i Elmia med Patrik och Tille.

Om jag ser tillbaka på årets nyårslöften så är jag ändå rätt nöjd. Tror jag prickade alla faktiskt. Det där med vinet kan man kanske diskutera, men det får jag jobba på.

Stort tack till alla jag hojat med under året, alla som läst bloggen, alla nya kompisar, alla nya bekantskaper och alla jag träffat under året. Det här året har varit grymt bra men nästa blir ännu bättre.

Gott nytt år!!



/Er kille i förorten.

söndag 9 augusti 2009

Mälaren runt -09

Igår gick Fredrikshofs Mälaren Runt av stapeln. Jag och Tommy skulle kaptena i snabbgruppen som vi gjorde förra året. Vädret såg ut att bli prima. Det var 13-14 grader när jag mötte upp Amir utanför Knallen. Jag hade bara packat med en reflexväst om det skulle bli sent på puben efteråt. Det blev en härligt solig runda i bra fart.

Starten i Barkarby. Foto: Tell

Det var skoj att träffa de andra cykelgubbarna och surra lite innan starten. Lasse S och Gunnar O var också på plats. Lasse hade föreslagit att de skulle cykla från Järvsö till Barkarby för att köra Mälaren Runt, sen skulle de cykla hem igen. 108 mil på en helg skulle det bli. Gunnar hade tydligen svarat ja innan frågan var klar. Janne såg smal och trimmad ut. Tillmann såg ut som en påse skit. Han hade tydligen vaknat i cykelkläder på soffan. Fortfarande berusad av belgiska brandsläckare. Sånt ger pluspoäng i min bok.

Jag var lite osäker på min hälsena som började kärva på LEL, men den visade sig hålla ihop fint. Benen verkade också vara i fin form. Vila och rödvin gör under på trötta kroppar. Med det här vädret och den stora klungan kändes det som att jag fick betalt för all blåst och regn från england.

Vår grupp i Södertälje. Foto: AJ

Det var ca 100 pers i klungan som slingrade sig in mot stan. Vi fyllde upp ett körfält på Bergslagsvägen. I Botkyrka stannade vi och delade upp oss i de olika fartgrupperna. Snabbgruppen körde iväg först, vi var strax under 30 pers. Efter ett tag stack 8 cyklister iväg. Snabbgruppen ska hålla 30-35 så jag gjorde inget försök att gå med. Tur var väl det. En av utbrytarna var Simon, som tydligen körde bra på SM sist. Den andra var Erik, killen med tempohjälmen som körde sönder klungan på 30-milaren och Energitrampet för några år sen.

Foto: AJ

Tack var vädret och den stora klunga rullade milen på i bra fart. Vid Torshälla golfklubb satt några av utbrytarna och flämtade. Peter, som hade ben som såg ut att kunna producera sjuka mängder watt, såg helt färdig ut. De andra hade dundrat vidare. Det hade tydligen gått undan ordentligt. Vi andra mumsade i oss lunchbuffén och fyllde upp med kaffe och kakor. Sen stack vi iväg.

Mellan Kungsör och Köping hördes en läskig smäll längre bak i klungan. När jag tittade bak såg jag en kille som studsade ner i diket och en kille som låg på backen. När jag kom fram var han fortfarande avsvimmad. De som stod runt omkring försökte få kontakt med honom. Efter ett tag vaknade han till, men var knappt kontaktbar. Hjälmen som låg brevid var alldeles platt på ena sidan. 10 minuter efter jag ringt 112 kom ambulansen. De tog hand om honom och körde honom och hans son till sjukhuset. En familj med bil stannade och frågade om de kunde hjälpa till med något. Turligt nog hade de ett cykelställ med sig så de tog hand om hojarna. Verkligen bussigt.

Sedan rullade vår klunga vidare och alla var påverkade av det som hänt. Hur hade det gått om han inte hade haft hjälm? Det vill jag inte ens tänka på. Hoppas verkligen att det gick bra med honom.

Foto: AJ

I Köping stämplade vi och fyllde på vatten. Sen rullade vi vidare mot Västerås. Vägarna här är verkligen helmulliga. Nu började folk bli lite krokiga längre bak i klungan. Tempot sänkte bitvis för att gruppen skulla hålla ihop. På Max i Västerås åt vi middag och fortsatte mot nästa stopp i Bålsta där vi fikade. Halva klungan var trött och den andra halvan var pigg. Efter Bålsta började det ryckas i backar och laddas för Barkarby-skylten. Nu hade också Peter vaknat till liv. Han hade legat längst bak i klungan de sista 15 milen och ropat lucka, nu var han längst fram och ville vara med och spurta.

Det finns bara en vinnare på en skyltspurt, och det finns bara en skylt som betyder nåt på Mälaren Runt. Eftersom jag är världens bästa cyklist tog jag den spurten med lätthet. Zipphjulen susade i ett ökande tempo tills jag hörde ljudvallens knall. Jag kunde skymta tårar i de andras ögon när dammet la sig.

Foto: Tell

Tack allihop för en fantastisk dag på cykeln. Vi ses väl nästa år igen?
/Johan

Mälaren runts hemsida.

tisdag 16 juni 2009

Vätternrundan.

I höstas blev jag medbjuden på Microsoft/Zippers Vätternrundasatsning. De hade som mål att köra runt på under 9 timmar och ville ha hjälp med farthållning och allmänt sällskap. Ambitionerna var många och olika. Några hade inte cyklat nånting under vintern medans några andra hade kört stenhårt med spinning och vintercykling. Förberedelserna olika, men alla ville köra på 9 timmar.

Sist jag körde Vättern var 2006 i Leos gäng, då gick det på 8:20. I år hade han samlat ihop ett gäng riktigt starka gubbar. Nu siktade de på sub 8. Med de namnen i klungan var jag säker på att de skulle fixa det. Det hade självklart varit kul att hänga med där men jag tycker faktiskt att det är lite farligt att dundra fram på det sättet. Så länge de inte stänger av biltrafiken så känns det lite för osäkert.

Innan starten på fredagskvällen åt vi en svinigt äcklig pasta och gick igenom de sista detaljerna för loppet. För att klara målet måste vi hålla en snitthastighet på över 34 km/h, de som inte fixar det får tyvärr släppa klungan. Mer planering än så är svårt att göra. Eftersom vi skulle starta 21:18 så kunde vi inte räkna med att få hjälp av andra klungor utan allt jobb skulle vi göra själva.

Strax efter starten drog vi upp ett hyffsat tempo. Den första biten är väldigt platt och bra för att samla ihop klungan. Redan efter nån mil började folk ropa lucka. Innan gränna var vi 11 kvar och nu rullade det på riktigt fint. Vi låg på ett led och turades om att dra. I Jönköping släppte Nypan taget. Han fick nåt knas på magen. Grymt surt ställe att släppa på. Vi andra rullade på. Men nu började folk tröttna. En efter en släppte folk. Efter ett tag var vi bara 6 kvar.

Otroligt nog hängde brorsan kvar. Han har bara cyklat 30 mil i år. Tillslut fick även han släppa med kramp i båda benen. Nu var vi 5 kvar. Ari, Danne, Janne, Jonas och jag. Efter några mils gnuggande i motvinden fick vi hjälp av ett gäng vi körde ifatt. Efter ett tag hade vi fått till ett bra samarbete och milen rullade på. Eftersom tempot var ganska sansat gick det att ta lite längre förningar.

Med 7 mil kvar räknade jag ut att vi skulle klara 9 timmar om vi kunde snitta 35 km/h den sista biten. Janne började se lite krokig ut vid det här laget och vi fick sänka farten i backarna för att alla skulle hänga med. Men på platten gick det att trycka på lite så farten var bra ändå.

Efter 8:56 rullade vi in i Motala och över mållinjen. Efter de sedvanliga ryggdunkningarna och handskakningarna cyklade vi tillbaka till skolan där vi hade vår bas och snackade igenom rundan. Sen började det droppa in Microsoftare. Först in var Calle, min brorsa, som hade kört in på 9:35. Helt otroligt med tanke på att han hade kört ensam de sista 10 milen. En stund senare kom Nypan in.

Efter en ostmacka och lite kaffe gick vi ner på stan för att kolla på målgången och äta en bit. Vi lyckades missa när Happys sub 8-klunga kom i mål och gick istället och åt en fantastiskt dålig pizza som serverades med pappskivor, inte papptallrikar, och plastbestick. Happyklungan kom i mål på 7:38. Helt otroligt starkt jobbat.

Sen packade vi in oss i bilen och åkte hem. Väl hemma bjöd Linda på potatisgratäng och smarrigt rödvin. Viktor gav mig en kram och sa att han hade saknat mig. Sånt värmer. Cykla är bra men hemma är bäst.


Tack Zipper/Microsoft för att jag fick vara med.
/Johan

onsdag 10 september 2008

Postmästare Mölleborn igen, H-senior.

I lördags gick Post-SM. I år var det lagt i gurkstaden Västerås. Förra året gick det i Visby, som jag för övrigt vann.

Kvällen innan laddade jag som vanligt med vin och parmesan. På lördagsmorgonen kom Lindas föräldrar förbi och hämtade Viktor, Linda var i Göteborg med ett gäng krämtanter. Mormor och morfar hade ett fullt schema. Först skulle de titta på djur på Bögs gård, sen skulle de på ett 18-års kalas.

Det var både kallt och blåsigt när jag mekade ihop hojen på parkeringen i Västerås. Jag stog och klurade på klädvalet. Skulle jag ta arm och benvärmarna? Äh de får ligga kvar. Det är så pass kort lopp så jag hinner knappt börja frysa. Om det inte börjar regna förståss.

Det var kul att träffa alla Postgubbarna igen. Många såg riktigt laddade ut. Mycket kolfiber och högprofilshjul vid startlinjen. När starten gick rullade alla iväg i sansat tempo. Förutom en kille som pep iväg på en gång. Men efter några kilometer var han inhämtad.

Efter ca 10 minuter kom de första regndropparna. Hmm en väst hade inte varit helt fel. Tempot var högt så jag frös inte så värst ändå. Efter förningarna gick jag bara ner 3-4 cyklar. Det var alltid nån som försökte rycka så det gällde att hålla sig långt fram, även om det innebar mer tid i vinden. Farten låg konstant runt 40 km/h.

Mats från Posten Logistik gjorde ett par modiga utbrytningsförsök. Men tyvärr gnagde motvinden ner honom och klungan kom ifatt. Samma sak hände med alla andra utbrytningar. Några gånger jagade jag själv ifatt för att kunna vara med.

När vi kommit halvvägs började jag frysa ordentligt. Nu regnade det riktigt mycket. Det såg inte ut att bli bättre heller. Det var 12-13 grader, spöregn och motvind och jag cyklade i kortbyxor och kortärmad tröja. Inte helt optimalt. Nu längtar jag till målet och ett slut på lidandet.

Några kilometer innan mål rycker en kille. Han får en ganska bra lucka eftersom ingen ville vara den första som jagar efter. 2 kilometer innan mål svänger vägen av från en stor väg till en mindre, där såg jag till att ligga bland de första för att inte försvinna bak i klungan.

Direkt efter svängen kom en liten backe, jag låg först och höll tempot uppe. När jag vänder mig om ser jag att jag fått en lucka till klungan. Jag bestämmer mig lite överilat att göra ett ryck. Jag står på allt vad jag kan och jagar efter killen som ligger först. Efter några hundra meter är jag ifatt och tar mig förbi. Men nu har också ett gäng från storklungan kommit ifatt.

Mina ben kroknar helt och jag bara väntar på att de andra ska komma ifatt. Killen som gjorde rycket vid 3 km kommer förbi igen, jag jagar efter. Han är riktigt stark och vill verkligen vinna. När målet närmar sig och jag inser att det är kört släpper jag farten och blir omkörd av två killar till.

På prisutdelningen ropades jag upp som etta i Herr seniorklassen. Efter lite förvirring från min sida fick jag en stor medalj, en ask fin-choklad från Mälarchokolaterie och en presentcheck från Intersport.

Sen åkte jag hem och la mig i badet med en ostmacka och ett stort glas vin.

Tack PIF och Västerås CK för ett strålande arrangemang.



/Johan, Postmästare i H-sen. J

tisdag 10 juni 2008

Paris-Roubaix (cyclo)

Paris-Roubaix, ett mytomspunnet lopp på 26 mil med 5 mil pavé (kullersten). Loppet har gått sen 1896. Det är egentligen ett proffslopp som går på våren men nu var det dags för motionsvarianten. Det var ingen tävling med tidtagning utan en randonné. Det var nog tur det. Det skulle stryka med bra många pavékåta motionärer annars. Nu blev det istället en episk runda utan tävlingshets.

Viktor, Martin, Ari, Micke och jag packade in oss i vår jättestora hyrbuss och satte kurs mot Belgien. Där hade Ari fått tips om en bra ölbutik. Den var verkligen bra! Utan att namedroppa så kan jag säga att de hade all belgisk öl man kan drömma om. Efter ölbutiken styrde vi mot Gent där vi skulle sova för natten. Efter en regnig promenad i stadskärnan så hittade vi till slut en öppen pub. En riktig belgisk pub, 3€ för en Duvel och 4€ för en Rochefort 10. Vi var mer än nöjda, och blev mer än salongsberusade. Ganska mycket mer faktiskt.

Dagen efter åkte vi de sista 10 milen till Roubaix, checkade in på hotellet och gick ner till velodromen för att reka. Det pirrade i hela kroppen när vi gick på pavé 1. Man har sett det så många gånger på tv. Sen en skarp högersväng och en böj in på velodromen. Mäktigt. Efter det försökte vi sova lite för det var tidig uppstigning. 01:00 var det samling vid bussarna som skulle ta oss till starten. På vanligt fransk manér gick det smidigt i kaoset. Cyklarna packades in i specialinredda vagnar och vi satte oss i bussen. 3 timmar senare var vi framme. Det var fortfarande mörkt och vi kunde se hur de första startande cyklade förbi bussen. Det var ganska kallt och fuktigt så västen fick sitta på.

Starten gick lugnt till. Vårt lilla gäng rullade iväg i mörkret, farten låg runt 35. Efter ett tag kom vi ifatt en större klunga som vi hängde på. Utan ansträngning åkte vi med i 30-35. Efter ett kiss-stopp splittrades klungan och vi fick jaga ikapp. Jag hade varit pinknödig de senaste 6 milen. När vi väl kom ifatt den sista klungan där Martin och Ari låg så gick vår grupp fram och fortsatte dra. Efter en stund var det bara 5 andra kvar. Några backar senare var det inga kvar. Det var fransman som vägrade ge sig. Han såg verkligen plågad ut när han till slut släppte. Då hade vi inte ens kommit till pavé-avsnitten.

Efter 10 mil var det dags för den första pavén. Vi dundrade på och ylade som nypippade tonåringar. Det var blött på stenarna. Efter några hundra meter i totalt lyckorus fick jag sladd på cykeln. "Inte bromsa inte ramla, inte bromsa inte ramla." Efter ett tag får jag kontroll på hojen igen. Hjärtat i halsgropen. Blöt pavé är verkligen svårcyklat. När jag väl fått fart igen och kommit förbi det blöta partiet så slogs jag av hur stötigt, slagigt och skramligt det var. Händerna domnade nästan på en gång, pulsen slog i taket och benen skakades tills all kraft försvann. Nu var det 27 pavé-avsnitt kvar. Efter varje avsnitt väntade vi in vår lilla grupp. Under tiden hann vi ställa frågan "hur fan gör proffsen?" ett antal gånger. Helt allvarligt, hur gör de?

När Boonen vann sist snittade de 43 km/h. Jag hade packat med 5 slangar och 4 kolsyrepatroner. Jag var rustad för krig. Pavé-avsnitten fortsatte att banka skiten ur oss. Gång efter gång. För varje gång var man lite mer kränkt. Lite mer sliten. Men Martin fortsatte att ånga på. Det spädde förstås på kränkningen ännu mer. Men jag lyckade knycka ett avsnitt från honom. Jag laddade max och körde "all in", flåsade förbi honom på vänstern i en svag nerförsbacke. farten var lite över 40 km/h. Men då hade vi satsat allt. Proffsen ska tydligen snitta 40 på pavén. Åter igen, hur gör de?

När vi kom till Arenberg blev jag både besviken och lättad. När proffsen kör så spärrar de av grusvägen på sidan. Mest för att det är så mycket folk, men säkert också för att tvinga dem att köra pavén. När vi kom fanns inget kravallstaket så vi kunde enkelt ta oss förbi det här avsnittet. Men jag testade några hundra meter på slutet, där det går svagt uppför. Det räckte för att få krampkänning i låren. Den krampen skulle sitta kvar och göra sig påmind resten av loppet.

Efter 20 mil så bestämmer vi oss för att dela upp gruppen. Nu var Micke rejält sliten och Ari plågades duktigt av pavén. Jag, Martin och Viktor håller ihop resten av resan. Det var ganska skönt att kunna rulla vidare efter stenavsnitten. Tidigare hade vi väntat in resten. Men samtidigt var det kul att vi kunnat hålla ihop så pass länge. På näst sista pavén börjar vår lilla trio känna målvittring. Martin låg först och ökade tempot. Jag och Viktor hängde på. Nu började man tänka på positioner och planera för eventuella ryck, det var nästan givet att Martin skulle stöta när som helst. Han hade varit stark hela dan. Men Viktor verkade också ha mycket kräm kvar. Det var bara jag som åkte runt och försökte hålla tillbaka krampen i benen. Som sagt, det var upplagt för en riktig fight till velodromen. Just då får Martin punka på pavé nr 2. Vi stannade självklart och hjälpte till.

När vi hojade vidare så hade vi tappat det härliga trycket som vi hade inför upploppet. Men känslan att dundra fram över pavé 1 och svänga in mot velodromen är svårslagen. Full fart på pavén, skarp höger, sen vänsterböjen in och äntligen 1,5 varv på velodromen. Jag testade för skojs skull att gå upp lite högre i sista svängen för att farten med mig. Det funkade fint, men inte lika fint som det gjorde för Bäckstedt -04. Hatten av för honom förresten. Att vinna det här loppet är nåt av det tuffaste man kan göra.

Nöjda och härligt mörbultade satte vi oss på gräsmattan och drack några öl var. Där träffade vi åter igen ett gäng från Örebro som vi mötte vid bussarna på morgonen. Solen sken och benen ryckte. Ibland är det bara så läckert. Vi hade kört Paris-Roubaix och nu satt vi mitt i velodromen och bara njöt. Nästa år blir det Flandern Runt. Då går motionsloppet på lördan och proffsloppet på söndagen. Kan det bli bättre?

Lastning av cyklar till starten.

Den här cykeln ska snart få smaka pavé.

Härligt landskap i Frankrike.

Första punkan.

Precis som Boonen blev vi också stoppade av tåget.

La trouée d'Arenberg

Martin punkterar på pave nr 2.

Nöjda killar på velodromens gräsmatta.

Så jävla crisp!


Tack för en underbar helg grabbar!

/Johan

tisdag 3 juni 2008

Energitrampet. 2:a i motionsklassen. Weee!!

I lördags körde vi Energitrampet i Västerås. Det skulle bli fjärde gången för mig. Förra året gick hyffsat tills jag blev avhängd och körde slut mig fullständigt. I år skulle jag vara lite smartare. SMHI hade lovat varmt väder. Upp mot 30 grader.

På morgonen hämtade jag upp Nypan och Vic. Vi hade missat anmälan med några dagar så vi fick ställa oss i kön för efteranmälan. Där fick vi höra att vi kunde betala 500.- för att delta med chipen var slut så vi skulle inte få nån tid. Hmm.. 500 spänn för att cykla 13 mil utan tidtagning?

Hur som helst så betalade vi pengarna och fick startnummer och ett chip för den kortare rundan. Som en liten överraskning fick vi reda på att de hade löst problemet. Det var bara att programmera om chipet så var allt i sin ordning.

Innan start träffade vi ett helt gäng från Happy. Superape, Engström, Pilen, Martin, Micke, Ostkakan och säkert några till. Startfållorna var helt proppfulla. Det var minst dubbelt så mycket folk mot förra året. Nu var det också en elit-klass. De startade 5 minuter innan oss.

Det tog inte lång tid innan klungan sträcktes ut. De första 5 milen snittade vi över 40. Jag höll mig mitt i klungan i den främre delen. I år skulle jag inte bränna för mycket energi på onödiga ryck och förningar. Martin, Vic och Pilen var också i närheten.

De första 5-6 milen susade på riktigt fint. Jag kunde inte sluta tänka på öl och vin. Jag hade 3 stycken Mars Contreras, 1 flaska Masi Campofiorin, 1 flaska iskall Cava och en hel tetra Black Granite shiraz. Just nu var jag väldigt sugen på Cavan. Iskall och bubblande.. Nä det är ju cykeltävling. Nu måste du skärpa dig. Se till att avancera i klungan så du är beredd om klungan splittras.

Efter 7-8 mil hade jag hamnat längst fram. Vi var 5-6 gubbar som höll farten i klungan, bland annat Pilen. Han är verkligen stark. Han ser lite kul ut när man ligger bakom. Smal som en pinne med två stora lår. En kille i Cykelcity-dräkt och en kille med Assoskläder hjälpte också till, vad jag kommer ihåg. Assoskillen var bra sugen på att göra ett ryck. Jag var självklart också sugen, men vinden på de öppna fälten skulle antagligen straffa oss hårt.

De sista milen var lite festliga. När man skulle släppa fram nästa man efter en förning så var det bara tyst. Inte ens när jag slutade trampa tog nån över. Men när jag försökte rycka så hängde folk på direkt. Pilen och jag gjorde vårt bästa för att splittra klungan. Men den sträcktes bara ut och kom tillbaka vid nästa kurva.

Några hundra meter innan målet trängdes vi ihop vid ett övergångsställe, helt plötsligt låg jag inlåst i klungan och hade ingenstans att ta vägen och nu började folk spurta mot målet. Med lite tur hittade jag en lucka till vänster och trampade på. Jag kom fri och kunde stå på de sista hundra meterna in mot mål. Precis innan mållinjen klämde jag in mig som andra man. Det fanns visst lite pulver kvar i benen ändå.

Pilen, Martin och Vic rullade in med samma klunga som jag. Nypan hade tydligen fastnat vid en krasch missade på så sätt när klungan drogs isär.
Sluttiden blev 3:17 och snittet hamnade på strax under 38. Helt ok för 13 mil.

Sen åkte vi nöjda hem och jag kunde äntligen ge mig på vinet och ölen. En sekund efter hemkomst knäppte jag en Mars och följde upp med ett glas bubbel efter duschen. Sen gjorde jag mitt bästa för att kränka vintetran.
/Johan
Bilden är fräckt knyckt från Nypans blogg.

måndag 10 september 2007

Postmästare Mölleborn

I lördags var det dags för Post-SM. 75 km landsväg i Visby.
Det började lite halvdant på nummerlappsutdelningen där jag tydligen var anmäld i motionsklassen. Efter lite fixande och trixande var det löst och jag fick en ny nummerlapp med en snygg röd 10:a på. Självklart hade jag PBP-tröjan på.

Det var 40-50 taggade killar/gubbar i startklungan. De första kilometrarna guidades vi av master-bilen. Jag la mig längst fram och trampade på i lagom tempo. Efter nån kilometer lämnade jag över till nästa för att glida ner några platser i klungan. Jag ville inte komma för långt bak, utan jag höll mig bland de 5 första hela tiden.

Det var ordentlig motvind hela tiden så alla utbrytningsförsök blev snabbt infångade. Det konstiga med vinden var att det blåste från alla håll. När man trodde att det skulle bli medvind så fortsatte det att blåsa rakt framifrån.

Masterbilen låg några hundra meter före hela tiden och visade vägen. I varje korsning stod polisen och spärrade vägen för mötande trafik. Vägarna var slingrande och fina. Tyvärr var det mulet och trist väder så man kunde inte se mycket av omgivningarna. Det hade också blivit mer spännande om det fanns några backar. Nu var det platt som en pannkaka så klungan behöll storleken nästan hela vägen.

Vid en korsning ropade en funktonär att det var 6 kilometer kvar. Då blev det oroligt i klungan och alla började trixa med placeringar. När man varit framme och dragit var det ingen som ville ta vid. Helt plötsligt försökte folk göra ryck, men de hämtades snart in. Sen blev det lurpassning mest hela tiden. Det gällde att inte vara den första som försökte hämta in utbrytningen.

På den sista rakan låg vi 4 man på bredd. Det rycktes lite här och var. Jag kände mig riktigt fräsch tack vare det lugna tempot. Jag visste att jag hade kraft kvar för en bra spurt. Folk testade formen på varann och kollade in minen på den som låg bredvid. Jag log mest hela tiden.

200 meter innan mål var det en skarp högerkurva. 10 meter innan kurvan rycker jag för att komma först in på upploppet, det lyckas. Mitt i kurvan ställer jag mig och stampar på för fullt. Det kändes som cykeln skulle krökas under mig och jag formligen flyger iväg. Två killar hänger på. Men jag hade redan bestämt mig för att vinna.

Tack PIF för ett toppenarrangemang!
/Johan

tisdag 10 juli 2007

Jotunheimen Rundt. Skrattfest de lux.

Förra torsdagen var det dags att åka till Norge för att köra Jotunheimen rundt. 43 mil med 4600 höjdmeter. Start i Laerdal och mål i Sogndal. Starten går 21:15 på fredagkvällen.
Strax innan lunch kommer Magnus och Ari och hämtar upp mig i Hässelby. Den 90 mil långa resan skulle ta ca 12 timmar. Jag hade druckit belgisk öl kvällen innan så jag fes riktigt illa i bilen. Sånt är ju alltid festligt.

Vi kom fram till Laerdal vi tolvtiden. Magnus och Ari var speciellt nöjda med att komma ut från bilen. Av nån anledning fick vi inte sova på ungdomsgården där man alltid har fått sova tidigare. Istället fick vi hyra ett rum på campingen. Jag somnade efter 3 sekunder. 12 timmar med Magnus tjatande om att jag körde på fel växel blir man riktigt sömnig av.

Klockan 21:15 gick starten. Det var ca 400 startande. Tempot var ganska ryckigt och det var oroligt i klungan. Jag försökte hålla koll på Aris rygg. Efter 6 kilometer ligger jag fint på hans rulle. Då helt utan förvarning går killen framför Ari omkull i ett potthål (helt otroligt klantigt).

Ari kör in i ryggen på honom och går omkull, jag försöker bromsa och kör jag in i hans ben och går omkull. Sen flög det cyklister och cyklar åt höger och vänster. När allt lugnat ner sig och klungorna var borta så var vi 4 pers kvar. En med trasigt ansikte, en med brutet nyckelben. Jag fick en lårkaka och Ari knäckte handleden.

När vi skulle åka vidare så var mitt framhjul skevt. Som tur var så kom servicebilen med ett nytt hjul som jag fick låna. Nu bestämde vi oss för att ta det lugnt och fika i varje kontroll. Efter några mil fick vi syn på en klunga som vi snabbt kom i fatt. Här var tempot alldeles för lågt så vi rullade enkelt förbi och lämnade de bakom oss. En stund senare kommer vi ifatt ännu en klunga. Längst bak var det en kille som började ropa "bigmollo, bigmollo". Det var Mats S rån Happy. Vi snackade en liten stund tills Ari började avancera i klungan.

Innan ett vägarbete med dålig grusväg höjde vi farten ett snäpp och klungan försvann bakåt i mörkret. Lite senare kom vi ifatt ett norskt gäng. Tillsammans med dem körde vi en lugn kedja på 20 man över Fillefjället. Efter 5 mil uppför var vi äntligen på toppen. Nu var det kolmörkt ute.

I nerförsbacken mot Öye sträckte klungan ut sig och ringlade ner för berget som en röd orm. Det var minst 100 små röda baklysen som visade vägen. mot dfen första kontrollen. En syltmacka, en kopp kaffe och lite pink i en busken sen trampade vi vidare med norrmännen vi träffat på Fillefjäll.

Nu var det platt och mörkt 7 mil. Den norska kedjan fungerade hyffsat på platten, men så fort det gick uppför så var det några som släppte och vi fick börja om från början. Här borde de bygga ett högt berg för att göra sträckan roligare.

Efter 14 mil var det dags för det andra stoppet i Fagernäs. Samma procedur som innan. Macka, kaffe och pink i buske. Norrmännen frågade om vi ville hänga med på nästa sträcka också. Det gick lika ryckigt som innan. Innan Beitostölen lämnade vi dem i en backe. Uppe vid kontrollen hittade vi en Fredrik från Hofvet och en norrman vi sett tidigare. Nu körde vi med dem upp mot Valdresflya. Strax innan toppen (1389 möh) släppte de två.

Nerförsbacken var fantastisk. Jag kurade ihop på cykeln och kom upp i 75 km/h utan att trampa. Kurvorna var långa och fina. De 3 milen nerför avverkades väldigt snabbt. Här uppe var det helt otroligt vackert. Vi rullade i bra fart och bara flinade. Aris hand gjord dock väldigt ont så han hade problem att växla. Nu var vi båda väldigt sugna på Voltaren eller liknande.

I kontrollen vid Lemonsjön fick vi en karta Ipren. Mitt lår och Aris hand skulle äntligen få lite smärtlindring. I depån bjöd de på Ringnes vörtöl. På flaska stod det "gir styrke åt kroppen". Tyvärr var den för knepig i smaken för att ge mig styrka.

I Lom stannade vi och åt gryta med ris. Nu gällde det att ladda upp inför Sognefjäll (1434 möh). Direkt efter kontrollen började stigningen. Nu var det dags för ännu en 5 mils uppförsbacke. Innan den riktiga branten fick vi känna på ett gäng 10% stigningar. Innan toppen skulle det vara en 5 och en 7 kilometer lång 10 procentare. Den sista avslutades med en tokigt brant knäpp över krönet. Väl på toppen belönades man med Våfflor och kaffe. Mycket gott.

Det här var sista toppen och jag kände mig riktigt nöjd med att ha klarat av rundan, vi hade i och för sig 9 mil kvar men det var bara en backe kvar, resten var nerför eller platt. Jag kände mig så pass stark uppför Sognefjäll så jag visste att den sista 7 kilometersbacken inte skulle vara nåt problem. De sista milen gick utmed Sognefjorden. Vackert som ett vykort. Nu cyklade vi tillsammans med ett blandat gäng vi stött på under hela rundan. De flesta hade vi cyklat om i uppförsbackarna och sen hade de kommit igen när vi fikade i kontrollerna.

Några hundra meter innan mål så rycker jag och spurtar in i mål. (Jättefånigt, men samtidigt jättekul.) Några av norrmännen försöker hänga med. Väl i mål fick jag en jätteportion med potatismos, potatissallad, 2 biffar och en korv. Även här bjöds det på den knepiga vörtölen.

På kvällen gick vi ut för att äta pizza. Vi satt som en knippe vissna tulpaner och mumsade i oss den överprisade pizzan. En halvtimme senare sov alla. Kroppen var helt slut. Sluttiden blev 17:22.

Tack Magnus och Ari för att ni lurade med mig på det här dårskapet.
/Johan

söndag 27 maj 2007

Energitrampet. Utbrytning och kramp.

Jag är nog världens mest otaktiska cyklist. Det blev en sen kväll med vin och godis. Några timmars sömn, en slarvig frukost och sen iväg till Västerås. Jag hade anmält mig till elitgruppen. Vad tänkte jag med i vintras när jag kryssade i det valet? Jag är ju varken elit eller har nåt i den klungan att göra. En vinpimplare som cyklar över sina begränsningar, det är jag.

Efter nån mil hör jag en man som ropar på mig i klungan. Det var Erik, tempohjälmsmannen. Han som körde skiten ur oss på 30-milaren. Han hade hjälmen på och rullade fram för att snacka lite. kalas tänkte jag, hans rygg ska jag hålla reda på. Idag kan det bli åka av.

Efter jag tagit en förning så går Erik upp och höjer tempot, klungan släpper och jag sprintar upp på hans rulle. Efter några kilometer är klungan tillbaka. Men en kvart senare gör vi samma sak igen. Den här gången får vi med oss 2 killar till och klungan är tillslut utom synhåll.

Tempot är rejält högt och på vanligt randonnévis så tar jag långa och svidande förningar. Erik ångar på som vanligt. En av de andra killarna börjar på att hoppa förningar och ligger längst bak. Den andra är stark och höjer tempot varje gång han för.

Sen när jag precis hade tagit en jätteförning så höjer han tempot så jag måste släppa klungan. Jippi, nu är jag ensam i motvinden. I 3-4 mil försöker jag komma ifatt de 3 utbrytarna. Men jag var helt chanslös ute på de stora fälten. Det slutade med att storklungan kom ifatt mig.

När väl klungan kom så hade vi 3 mil kvar. Jag blev väl mottagen och folk klappade mig på axeln och tyckte det var ballt med utbrytningen. Det kändes riktigt kul. Varför hade jag kämpat på ensam, jag skulle så klart väntat in storklungan och börjat om från början. Här i klungan träffade jag Pilen också. Han såg laddad ut.

Då krampade mina ben. Jag fick stå upp och sparka ner pedalen på andra sida för att knäcka ur krampen. Ännu en gång fick jag släppa klungan. benen var helt slut och jag började tänka på 60-milaren som går nästa lördag. Då bestämde jag mig för att ta det lugnt in i mål, jag stannade till och med på sista kontrollen för påfyllning av vatten.

Slutade som 24:e på tiden 3:23. Helt ok för 12 mil. De killarna jag stack iväg med kom in som 1,2 och 3:a. Nu i efterhand känns det surt att jag inte kunde komma ifatt dem. Men när man väl tar slut så finns det inget att göra. Jag trodde faktiskt att motståndet skulle vara större. Det kan inte varit några riktiga elitkillar med idag. Men kul var det. Solen sken och cykling är alltid roligt.
/J