Visar inlägg med etikett långcykling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett långcykling. Visa alla inlägg

söndag 23 oktober 2011

Bilder från PBP.

Mitt förra inlägg med bilder från PBP kraschade så här kommer några av de bilderna igen. Om du vill läsa texten igen så finns den här.

Jag och John laddar innan start.

Stiliga KBCK.

påväg mot första natten.

Halvvägs.

Kallegunnar visar hur man gör.

Snart i mål. Trött och nöjd.

Calle gick ner 3 kilo, bara i ansiktet.

Jonas är redo för afterbike.

Tille behagar komma i mål.

Reimert sig runt till slut.

Tommy i Nypans tröja.

Telefonplan-Mattias gjorde det snyggt.

Nypan firar med stil.

/J

lördag 27 augusti 2011

Paris-Brest-Paris 2011.

Det här får bli en kort bloggning innan jag har sorterat minnena ordentligt i huvudet.

Jag hade som mål att ta det svenska rekordet på 54:14, eller i alla fall att komma under 55 timmar. Det borde vara görbart om vi cyklade smart och höll fokus hela vägen. Calle, Ari, John och Toni var med på samma plan. Förutom ett åskoväder med hällregn så gick allt väldigt smidigt. Vi gjorde så som vi hade planerat och milen rullade på riktigt bra. Viktor och Jonas fick tyvärr bryta pga magsjuka.

Starten var som vanligt kaotisk. Men när vi väl kom ut på vägarna så lugnade det ner sig. Vi träffade små grupper med svenskar lite här och där. Efter 45 mil gjorde vi sällskap med Kalle och Christer. De hade legat nån minut före oss hela tiden. I Loudeac, efter 80 mil tog vi 30 minuter sovstopp. Det räckte för att få energi till de sista 45 milen. Det hade regnat hela natten så vi behövde ladda om. Vi försökte hålla tempot för att komma in under 52 timmar. Och det gick, vi kämpade på och lyckades komma in på 51:36. Kalle, Christer och John kom in på knallhårda 51:02.

I målet stod Viktor och Jonas och tog emot med öl och gratulationer. Jag var riktigt trött, nöjd och stolt så ölen gjorde KAOS med mig. Vi hade kul nästan hela vägen och vi höll oss till planen. Tack KBCK för en grymt härlig vecka i Frankrike. Och stort tack till alla fransoser som stog ut med vägen och hejade. PBP är fantastiskt. Om 4 år är det dags igen. Då är det sub 50 som gäller! Eller precis under maxtiden... Vi får se.




John, jag, Ari, Toni och Calle. Foto: Jonas.


Grattis alla som körde och tog sig runt. Framför allt alla från succéklubben KBCK. Nypan och Tille körde snyggt och tog sig i mål med flaggan i topp.
Stort grattis till Kalle och Christer som satte det nya svenska rekordet.
/J

söndag 5 juni 2011

Täbys 60-milare. Redo för PBP!

Igår kördes Täbys 60-milare. Vi var flera från KBCK som hade bestämt oss för att köra just den här helgen. Jag, Calle, Vic och Toni ska köra Vättern med Conti-gänget om två veckor så vi hade inget val om vi skulle hinna kvalificera oss till PBP. Ari och Tille körde också, och vi var alla klädda i våra nya vita sommartröjor.

Det var ca 30 cykelsugna gubbar som startade från klubbstugan i Täby 06:00 i lördags. Klungan höll nästan ihop hela vägen till Järna. Där delades det upp i några mindre grupper. Vi var ca 10 pers i vår grupp och det rullade på riktigt. 6 av oss var KBCK-ryttare. Nånstans tappade vi lång-Anders, Hovet-Björn, ultra-randonné-Niklas och vår egen Tille. Vi lämnade dem åt vargarna och pinnade vidare. Nu var vi 6 pers i gruppen, 5 från KBCK och Mattias, storkränkaren från Brunna.

På kontrollen i Grängesberg tog vi ett längre matstopp med pizza och klädde på oss inför kvällen och natten. Det hade kommit mörka moln på himlen den sista timmen och mitt under vår randonnémiddag började det regna. Just då såg vi Tille och de andra rulla förbi vårt stället, de åkte till macken istället. Vi vinkade till dem när vi cyklade förbi macken när vi var klara.

Farten var riktigt fin hela tiden och alla gjorde sitt i motvinden, kantvinden och medvinden. På kontrollen i Fagersta mådde jag lite konstigt i magen så jag drack bara en flaska bubbelvatten och en Cola. Det fick jag betala för senare. Fram till hit, 42 mil, hade allt kännts prima, men efter några mil kände jag hur krafterna sinade. Jag försökte knapra i mig Runekakor och dricka vatten och sportdricka men det räckte inte. När mörkret kom så kom också tröttheten smygande. Innan Sala satt jag och blinkade för att vara säker på att ögonen var öppna. Det funkade ganska i några timmar.

De flesta i gruppen var riktigt trötta under mörkertimmarna men det märktes inte på hastigheten. Det dammades på ordentligt periodvis men som vanligt var det bara att bita ihop och hänga med. När solen gick upp försvann tröttheten, i huvudet i alla fall. Men mina ben kändes fortfarande ganska rökta. Jag kunde inte riktigt ta såna monsterförningar som de andra pysslade med. Jag fick inte ut nån fart i benen, inte över 35 i alla fall.

Efter 23 timmar och 5 minuter sladdade vi in på Shell i Täby och fick sista stämpeln. Faktiskt sista stämpeln för den här randonnéserien. Rundan gick riktigt bra trots tröttheten på natten. Vi jobbade bra ihop och alla gjorde sitt. Nu är jag äntligen färdig för Paris-Brest-Paris.







Tack för en riktigt bra runda grabbar.
/J

lördag 2 april 2011

20 snabba mil i Södertörn.

I lördags körde vi Tumbas härliga 20-milare. SMHI lovade sol och +14 grader så det luktade vårcykling minsann. Det sattes nytt deltagarrekord med 59 startande. Helt otroligt. Randonné är det nya svarta. Jag kom lite sent så jag hade brådis och fick stresshälsa på de som jag hälsade på. Sen gick starten. Matte tog första förningen och drog upp ett bra tempo. Tempot höll i sig och vi körde rätt hårt i backarna innan första kontrollen.


Det dröjde inte länge innan klungan delades upp och vi var en grupp på ca 15 som höll ihop. Det var jag, Matte och Toni från KBCK i den här klungan. Vi kollade på varann och gav menande blickar, "fuck me sideways". Men kör man för KBCK så ger man inte upp i första taget. Jag hängde på snöret mesta delen av rundan.

Jösses vad det kördes idag. Det var bara starkingar i gruppen så det var fullt ställ fran start till mål. Jag floppade och tog min pendlarhoj med långa skärmar och kompislappar. Det kändes faktiskt lite väl randonnéemässigt i det här sällskapet. Färjan i Mörkö missade vi tyvärr så där blev vi stående i 20 minuter. Jag passade på att ladda benen med en skink och ost-macka som jag hade i ryggfickan. Sen var det fullt spett igen.


Efter 21 mil sladdade vi in på Statoil i Tumba för sista stämpeln. Tiden stannade på 6:59. Hyffsat kört i det här vädret och missen med färjan. Jag var helt vimmelkantig och sönderkörd, men riktigt nöjd. Vinterns monarkande har nog lärt kroppen att det oftast finns lite extra pulver i benen när man tror att det är slut


På väg mot Rosenhill.

SMHI lovade sol och 14+


Chuck Norris mustach och jag.


Mörköfärjan.


Gnesta. Södertörns pärla.

Härjad Matte i Tumba.

Skändad Mollo.
Tack grabbar för en strålande runda. Inatt kommer jag somna gott. Men först ska det ploppas vin.

lördag 26 mars 2011

20 soliga mil i Roslagen.

Idag var det dags för Täbys 20-milare. Det var min första brevet för året och vädret har varit lite si och så de sista veckorna. Jag klurade länge på om jag skulle köra dubbat eller odubbat. Men när Vic sa att han skulle köra odubbat så slog jag på stort och krängde på ett par Conti Sport contact, mina pendlardäck. Vid klubbstugan i Täby stog 35 cykelsugna randonnégubbar och väntade på att Bengt skulle blåsa en fanfar och skicka iväg oss ut i världen. Det var kallt och blåsigt, men soligt. Tempot var bra redan från början och klungan sträcktes ut fint tills den gick av lite här och där. Efter några mil var vi en grupp på 7-8 man. Bland annat 3 starkingar från Fixedgear. Mange, Blåsut och Fredde. Vid kontrollen i Hallstavik ville de ta en fika så jag och Vic trampade vidare mot Uppsala. Sist jag körde den här rundan var för 5 år sen. Det är en av mina värsta dagar på cykel. Jag och Jonas formligen dog av utmattning, hagel och allmänt jävla elände på vägen till Uppsala. Idag var det faktiskt bättre. Lite bättre väder och lite bättre ben. Efter fika på Statiol i Uppsala fick vi vinden i ryggen och skrattade hela vägen genom Knivsta, Märsta och Upplands Väsby tills vi kom till Täby. Där lyckades vi köra fel, GPSen pekade åt ett håll men vi litade på vårt sunda förnuft och körde åt andra hållet och tvingades irra runt på grusiga cykelvägar innan vi hittade till Shellmacken där slutstämplingen var. Efter 8 timmar var vi i mål och glädjen visste inga gränser, trosor kastades, fekaliekatapulterna gick varma och vuvuzelaorna tjöt i takt med sportjournalisternas eviga fråga "hur känns det?" Det känns bra tack, nu ska jag hem och dricka vin.
Vacker vy i Roslagen.

Lite för damerna också. Favoritrullen. Tummen upp. Randonné-banketten.

Tack för en strålande runda Viktor.

/Johan

torsdag 30 december 2010

Hela året i ett nafs.

Jaha då var det dags att summera det här året då. Då är det tur att man har bloggen. Det är lätt att glömma bort vad man egentligen har pysslat med annars. Om ni tittar noga så har jag länkat till ett gäng blogginlägg i texten. Om ni klickar på alla så har ni att göra ett tag. Enjoy.

Året började lite konstigt när jag fick kicken från förra jobbet. Då fick jag helt plötsligt hur mycket tid som helst för cykling. Men proffslivet var faktiskt inte så kul som jag hade trott. Jag fick till några bra rundor i alla fall, bland annat den här. Sen kördes vinterns andra Tour de Oetzi.


Jag hittade en ny japansk favorit efter bukkake, nämligen Tabata. När ruset efter Tabata lagt sig ville jag ha nåt mer. En Monark inhandlades. Några veckor senare smälte snön och vi kunde äntligen köra på asfalt igen. Det firades med en kränkarlördag.


Sen drog breveterna igång. Den första var en 40-milare från Västerås. Följt av en 20-milare från Tumba, en 30-milare från Tumba, en 30-milare från Täby och en 40-milare från Tumba. Sen åkte vi till Italien för att kolla på Girot och köra 2 varv på Nove Colli.





I juni hade brorsan och hans fru sin gemensamma 40-års fest samma dag som 60-milaren från Tumba så den fick jag köra själv på fredagen istället. Det blev en av sommarens mulligaste rundor.


Sen fick jag en sommarromans med Canyon. En romans som håller än idag. På sommarens varmaste dag försökte jag, Toni och Ari köra snabbt på Täbys 60-milare. Det gick inget vidare.


Efter det tog jag familjen på en sväng till Gotland på semestern.

Sen var det dags för Mille Miglia. Det längsta och tuffaste loppet jag nånsin kört. Det var ett fantastiskt äventyr. Tack vare Lennart fick jag snacka cykel i radio också. Veckan innan Miglian fick jag nytt jobb också. Där trivs jag som fisken i vattnet.



Nästa år ska jag köra Vätternrundan med Leos gäng. Målet är sub 7:30. Delar av Stockholmsgänget var ute och klämde på varann på hösten.

Årets största händelse var födelsen av vår lilla dotter Lisa. Viktor fick äntligen sin lillasyster. Han ville egentligen ha en katt. Men det gick visst bra med en liten tjej också.


Sen var det dags för ett test på Aktivitus för att dra igång vinterträningen. Sen dess har det mest varit Monarkcykling och jobb.


Eller vänta, jag vann ju på Lotto också. De pengarna lever vi fortfarande loppan på. Bland annat åkte jag ner till Cykelmässan i Elmia med Patrik och Tille.

Om jag ser tillbaka på årets nyårslöften så är jag ändå rätt nöjd. Tror jag prickade alla faktiskt. Det där med vinet kan man kanske diskutera, men det får jag jobba på.

Stort tack till alla jag hojat med under året, alla som läst bloggen, alla nya kompisar, alla nya bekantskaper och alla jag träffat under året. Det här året har varit grymt bra men nästa blir ännu bättre.

Gott nytt år!!



/Er kille i förorten.

måndag 23 augusti 2010

Mille Miglia, Italia.

Vaknade 07:00 pirrig i kroppen. Gick ner och åt frukost sen till cykelrummet för att skruva ihop hojen som EasyJet hade slarvat bort på nerresan. Tack vare Hektors och Calles fruars envisa tjatande så lyckades de hitta våra cyklar och flög ner dem dan innan start. Cykelrummet var fullt av förväntansfulla cyklister som skruvade och pillade och packade drop bags och kontrollerade kartor.

Dagen gick sedan i ett. Först inskrivning för att få ut startnummer och stämpelkort, inlämning av drop bags och informationsmöte på italienska. Sen pastaparty och nervöst väntande i gräset. Vi svenskar samlade ihop oss till en egen startgrupp. Efter starten följde vi en veteranbil ut ur Nerviano. Tempot var högt och milen susade på bra.



Utmed vägarna ut från Milano fick vi se en annan sida av Italien, den fula sidan, den man inte ser i resekatalogerna. Här och där stod det prostituerade vid varsin brinnande tunna och en skitig madrass i vägkanten. Det gick inte att låta bli att känna sig illa till mods.

Svenskgruppen höll ihop genom natten och humöret var på topp trots flera punkteringar. Plötsligt ropas det längre bak i klungan. En vurpa. I 40 km/h hade Calle kört ner framhjulet i en spricka i asfalten och åkt i backen. Cykeln låg i diket och hans prylar låg spridda över vägen. Han kom undan med spräckt ögonbryn, skrubbad arm och bockad bakväxel. Växeln gick att bocka tillbaka och ögonbrynet tejpade han ihop med eltejp.


Efter 27 mil kom vi till första matstoppet. Där bjöds det på kall risotto och torrt bröd. Calle fick sin bakväxel fixad och gänget stack iväg igen. Några mil senare fick Viktor ett ekerbrott. Några mil efter det körde Viktor in i Calles redan skadade bakväxel så det rasade helt. Han lyckades ta sig den sista milen till kontrollen. Där fick han hjälp att hitta en cykelmek. Vid lunchen splittrades gruppen då några ville åka vidare.

Nu började backarna, och själva loppet. Calles cykel var fixad så jag, Calle och Tille och Viktor höll ihop. Bengt och Nils släppte nånstans i backen. Vid nästa kontroll träffade vi det andra gänget igen och vi slog ihop oss och körde tillsammans en stund innan vi delade in oss igen. Vi hackade oss upp för bergen och susade snabbt nerför. Här nånstans blev jag trött och huvudet fylldes av negativa tankar. Det var inte kul längre. Det störde mig att vi blev lämnade på förra lunchstället när Calle fixade sin cykel. Jag började tänka på min gravida sambo och vår lilla son. Jag började ifrågasätta varför jag skulle var ute och leka cyklist och varför jag ens skulle fortsätta cykla. I och för sig vettiga tankar, men inte riktigt det man behöver när man har 120 mil bergscykling kvar. Det började skymma. Dags att fixa lamporna igen.

Vi fortsatte i mörkret och Tilles trötthet tog över. Jag och Calle höll honom sällskap upp till kontrollen där vi skulle göra natt. Han var mer död än levande. På kontrollen bjöds det på kall risotto. Nu var det dags att sova. Vi hade nu varit vakna i nästan 40 timmar.


Efter 3 timmars sömn satt vi vid matbordet igen och åt kall risotto till frukost. Sen rullade vi ut i morgonkylan. Soluppgången över bergen var magisk. Mina negativa tankar hade försvunnit under natten. Däremot fick jag ont i knät. Riktigt ont. Efter lite justerande med sadelhöjden gick det värsta över. Dagen var stekande varm och vyerna helt fantastiska. Nu var vi inne i Toscana.

Efter 18 timmars cykling var det dags att göra kväll igen. Maten på kontrollen var bra men sovplatserna var ett skämt. Vi fick ligga på ett klinkersgolv, utan liggunderlag eller filt. Jag försökte somna men det gick inte. Varje gång nån öppnade dörren strömmade det in kalluft som fick kroppen att skaka. Det blev inte bättre av att hela byn satt utanför dörren och söp och skrek. Efter 40 minuter såg jag att Gunnar gjorde sig i ordning för att sticka, jag vände mig om och såg att Calle också var vaken. 20 minuter senare satt vi på cyklarna igen. Vi rullade lugnt och snackade oss genom natten. Vi nådde Montalcino i soluppgången. Sen dundrade vi ner för backen och svängde in på La strade bianche L´eroica. De vita grusvägarna som Thomas Lövqvist vann på förra året, då med målgång i Montalcino. Makalös utsikt här också.



På kontrollen i Castelnuovo passade vi på att sova i 40 minuter efter maten. Här bjöds det på pasta, parmaskinka och salami. Vi rullade vidare in i Chianti-distriktet. Vingårdarna avlöste varandra och jag drömde om att slinka in och testa vin på dem alla. På kontrollen i Montecatini träffade vi resten av svenskgänget och vi bestämde oss för att sova några timmar och sticka iväg gemensamt på morgonen.



2 timmars sömn fick räcka. Klockan 02:00 rullade vi iväg i mörkret mot nästa berg. Det började med 2 mil plattåkning och sen 7 mil uppför. Jag, Calle och Tille tog det lite lugnare för att spara våra knän. Ari cyklade med oss först men tröttnade efter ett tag. Han sa att han skulle jaga ikapp de andra och stack iväg. Några timmar senare staplade vi in som 3 troll på caféet där stämplingen var. Efter en stund kommer Viktor och hans gäng förbi. Hur hade det gått till? Vi var ju helt säkra på att vi var sist. Viktor hade fått in bakväxeln i hjulet och blivit tvungen att singlifiera cykeln. Han stack snabbt iväg till närmaste cykelverkstad.


Kallegunnar berättade om en rolig händelse på berget när de mekade med Viktors cykel.

Bengt Sandborgh hade kommit förbi och kollat läget. Han såg fullständigt slutkörd och skändad ut och stod mitt i vägen och glodde. Kallegunnar sa till Bengt att gå in från vägen så han inte blev påkörd.
Bengt svarar uppgivet: ”Men jag kanske vill dö”.
Då kontrar Staffan – Men Bengt, nu gör du ju det du tycker allra bäst om.
Stor humor.

Vi cyklade vidare i vårt tempo och klurade på vart Ari hade tagit vägen. De som han jagade låg ju bakom oss nu. Vi cyklade hela dan och hela kvällen. Strax innan midnatt kom vi fram till kontrollen i Caselle där vi hade planerat att sova. Nu hade vi cyklat 22 timmar sen vi sov sist.

De som skötte kontrollen sa att alla andra svenskar låg och sov. Då fick vi den smarta idén att köra genom natten för att komma i mål på morgonen. Med lite tur skulle vi hinna före Viktor och gänget. Jag fick ett skrattanfall när jag tänkte på hur sura de skulle bli när de märkte att vi hade kört förbi dem. Vi rullade på i fin fart och nådde kontrollen i Castellania nån gång mitt i natten. Castellania är Fausto Coppis födelsestad. Den ligger längst upp på en kulle med en rejäl backe. Efter ett tag rullade Bengt in och berättade att de andra hade hoppat över sovstoppet så de låg några timmar före oss. Nu var det bara 12 mil kvar. Vi fyra höll sen sällskap ett tag tills Bengt släppte. Precis efter han släppt gick hans pedal sönder. Som tur var gick den att använda hjälpligt. Men han fick köra de sista 10 milen i lugnare tempo.

Den här etappen höll på att knäcka mig helt. Den var platt som en pannkaka med milslånga raksträckor mellan åkrarna. Dimman låg så tät att vi inte ens märkte när solen gick upp. Timmarna gick och vi blev bara tröttare och tröttare. Efter ett tag visste jag inte ens vilket land vi var i. Jag klurade på om det var Frankrike, Belgien eller Tyskland innan jag kom på rätt spår. 2 mil innan mål träffade vi Lennie. En göteborgare som bor i Italien. Han hade följt oss på Twitter och Happy och siktade på att möta oss innan målgång.



Efter 108 timmar och 163 mil var vi äntligen i mål! Mitt mål med 90 timmar hade jag glömt för länge sen. När jag fick ont i knäna bestämde jag mig för att ta mig runt med hedern i behåll istället. Nu fick vi en riktigt rolig runda med många skratt. Jag är djupt imponerad över alla som fullföljde, speciellt de som inte har kört nåt av de längre loppen tidigare. Det finns ett par riktigt starka randonneurer i Sverige.

Jag kommer nog inte köra det här loppet igen men jag kommer minnas det för resten av livet.
Grazie mille!


Här finns mer bilder från loppet.

/Johan