Visar inlägg med etikett Paris-Brest-Paris. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paris-Brest-Paris. Visa alla inlägg

söndag 23 oktober 2011

Bilder från PBP.

Mitt förra inlägg med bilder från PBP kraschade så här kommer några av de bilderna igen. Om du vill läsa texten igen så finns den här.

Jag och John laddar innan start.

Stiliga KBCK.

påväg mot första natten.

Halvvägs.

Kallegunnar visar hur man gör.

Snart i mål. Trött och nöjd.

Calle gick ner 3 kilo, bara i ansiktet.

Jonas är redo för afterbike.

Tille behagar komma i mål.

Reimert sig runt till slut.

Tommy i Nypans tröja.

Telefonplan-Mattias gjorde det snyggt.

Nypan firar med stil.

/J

onsdag 31 augusti 2011

En massa text om PBP.

Jaha det är väl dags att skriva av sig lite om PBP då.

Jag har längtat efter PBP sen jag körde loppet för fyra år sen. Då var jag helt nybörjare på långcykling och gjorde nog alla fel man kan göra såsom att gå ut för hårt och ligga och dra stora klungor, strula och bränna tid på kontrollerna, köra med huvudet under armen och köra tills man väggar och framför allt tappa fokus helt och hållet på slutet. Trots det så lyckades jag komma in på 61 timmar. Så det fanns helt klart potential för förbättring. Inför årets PBP tänkte jag köra lite smartare. Köra lugnt och avslappnat, göra effektiva stopp, behålla fokus och framför allt ha så kul som möjligt. Jag hade en dröm om att slå det gamla rekordet på 54:14 som har stått sig sedan 1991. Men att bara komma under 60 timmar skulle duga gott det också.

Innan starten stod vi på arenan och väntade på att slussas ut till startklungan. Det var galet varmt och svetten rann. Efter två timmar var det äntligen dags att rulla iväg. Vi släpptes iväg i en klunga på ca 700 pers. Det gällde verkligen att hålla tungan rätt i mun här. Utmed vägen stod folk med vurpade cyklar, punkteringar och allmänt skärrade ansiktsuttryck. Runtom i klungan hördes det skrik och ibland också ljudet från cyklar som kör in i varann och åker i backen. Jag förberedde mig psykiskt på att behöva bryta loppet redan här. Men det gick bra ändå. Ett tag senare var vi ute på de större vägarna. Kantvinden gjorde kaos med klungan som snabbt drogs ut och klipptes av. Värmen höll i sig så efter två timmar så var båda flaskorna redan slut. En familj servade några hundra törstiga cyklister med vattenpåfyllning. Sen var vi på väg igen.

På kontrollen i Villaines efter 22 mil sa Viktor att han skulle stanna ett tag. Han hade fått ont i magen och behövde reda ut det. Han bröt senare. Jag, Calle, Toni och John gjorde ett snabbt stopp och rullade vidare. Nån mil innan hade det börjat rassla om min kassett. Jag visste inte om den hade gängat upp sig eller om det var nåt annat fel. Vi rasslade vidare genom natten och på kontrollen efter fick jag hjälp att kolla felet. Jag hade tydligen glömt den lilla ringen som ska sitta innanför. Festligt att det hade funkat 100 mil hemma. Jag drog åt kassetten så gott jag kunde och lät den sedan rassla resten av rundan. Precis innan vi skulle sticka dök Ari upp. Han bad om att vi skulle vänta några minuter så han kunde hänga med. Självklart.

I Loudeac träffade vi Kalle och Christer igen. Vi hade sett dem vid varje kontroll innan men nu slog vi ihop oss till en enda härlig svenskklunga. Efter Loudeac är det ordentligt backigt, något som Kalle och Christer verkade strunta i. Men efter ett tag kunde vi lugna ner dem lite så vi slapp brinna upp i varje backe. Milen rullade på fint och till slut var vi uppe vid masten på banans högsta punkt. Därifrån var det en skön nerförslöpa till Brest. Känslan att rulla över bron till Brest var lika läcker som jag mindes den. Nu var vi halvvägs. Bara att följa brödsmulorna hem alltså.

Efter ett längre matstopp i Brest började vi rulla tillbaka upp mot Masten igen. Backen var längre än jag mindes den. På vägen tillbaka mötte vi en massa bekanta ansikten. Hektor, Tille och Carlsson från Göteborg tex. Alla såg glada ut och tjoade och tjimmade. Nu började det regna igen. Några timmar senare när solen gick ner ökade regnet och vi körde mot ett ordentligt åskoväder. Det blixtrade och dundrade och helt plötsligt släppte himlen allt vatten den hade på oss. När vi kom tillbaka till Loudeac var vi blöta som hundar. Trötta också. Vi hade snackat om att helt hoppa över sovpausen men ändrade oss när regnet höll i sig. Efter lite energipåfyllning la jag mig bekvämt under ett bord och somnade direkt. 30 minuter senare var det dags att gå upp. Nu hade vi varit igång i 30 timmar.

Det var regnfritt när vi startade från Loudeac men efter några hundra meter kom det tillbaks. Natten var mörk. Och blöt. Och kall. Nånstans mitt i natten fick Calle punka. Under tiden vi bytte slangen sprang John över vägen och tävlingsbajsade i diket. Det blev morgonens snackis. Milen rullade på utan större bekymmer förutom de vanliga krämporna. Jag hade rätt skaplig skav i häcken tack vare värmen innan starten. Det blev varken bättre eller sämre så det var bara att gnugga vidare. Ryggen, nacken och händerna gjorde också ont. Samma sak där, det var bara att gnugga vidare. Jag försökte peppa mig med att det bara handlade om 2 dygns cykling. Jag hade lovat Linda att lägga cyklingen på is ett tag efter PBP och ta tag i allt som måste göras hemma så det kunde gott få göra lite ont. Nu var det bara 12 timmar kvar. Solen gick upp och livet och världen vaknade igen. Festligt det där med solljus. Hur trött man än är på natten så vaknar man till när solen går upp.

Man ser rätt mycket olika sorters människor och cyklister på en sån här runda. Spillror av klubbar som håller ihop, ensamcyklister som gnetar på själva eller försöker hänga med i klungor och folk som gått ut för hårt och ligger som skrynkliga sopsäckar på kontrollerna. Vi såg ett stort sponsrat lag som hade som mål att cykla på 43 timmar. Det är ingen dålig ambition att få 20 personer att prestera på den nivån. De hade följebilar och folk som servade dem med mat och kläder på kontrollerna. När vi kom ifatt dem hade de tydligen ändrat måltiden till 50 timmar. Lycka till tänkte vi när vi cyklade ifrån dem 40 mil innan mål. Då låg halva deras lag utslagna på en hemlig kontroll nånstans mitt i Frankrike. Festligt nog var de sponsrade av Schwalbe.

Några mil innan kontrollen i Mortagne gjorde Toni, Kalle, John och Christer ett ryck, som jag trodde var på skoj. Jag var rätt mör just då så jag orkade inte täppa luckan om de bara lekte. Toni släppte för att vänta in oss andra och då cyklade Kalle, John och Christer vidare. När vi väl förstod att de hade stuckit så försökte vi hänga på. När vi kom till kontrollen i Mortagne såg vi precis att de cyklade därifrån. Vi gjorde ett hyffsat snabbt stopp där och fick lite dricka av Lasse Keskitalo och hans brorsa. Lasse hade brutit ganska tidigt efter hans hjul hade kollapsat. Sen hade han tappat gnistan. Vi jagade vidare men var för trötta för att få till den farten som behövdes för att komma ikapp. John, Kalle och Christer är riktigt starka så de skulle med all säkerhet hålla undan så vi siktade in oss på att komma in under 52 timmar istället. Hellre sikta på ett mål som man kan klara än att hänga upp sig på nåt som man redan förlorat. Vi skulle ju ha kul också.

Calles hälsenor hade strulat sen Brest och nu på slutet var de på väg att sprängas. Han fick verkligen gräva djupt för att pressa sig upp för de korta branta backarna på slutet. Vi fyra från KBCK höll ihop hela vägen in i mål. Under de sista milen kom den härliga känslan att vi hade klarat det, och gjort det bra. En fantastisk känsla som är svår att beskriva. Trötthet som övergår till eufori, smärta som blir nåt skönt. Tacksamhet för livet och för familjen hemma som ställt upp och stått ut med mig. Tacksamhet för kompisarna man cyklat med, för de som fortfarande var ute på banan och de som stog i mål och väntade. Den där sköna känslan av att vara en riktig nöjding.


Foto: Mikael Keskitalo
 

lördag 27 augusti 2011

Paris-Brest-Paris 2011.

Det här får bli en kort bloggning innan jag har sorterat minnena ordentligt i huvudet.

Jag hade som mål att ta det svenska rekordet på 54:14, eller i alla fall att komma under 55 timmar. Det borde vara görbart om vi cyklade smart och höll fokus hela vägen. Calle, Ari, John och Toni var med på samma plan. Förutom ett åskoväder med hällregn så gick allt väldigt smidigt. Vi gjorde så som vi hade planerat och milen rullade på riktigt bra. Viktor och Jonas fick tyvärr bryta pga magsjuka.

Starten var som vanligt kaotisk. Men när vi väl kom ut på vägarna så lugnade det ner sig. Vi träffade små grupper med svenskar lite här och där. Efter 45 mil gjorde vi sällskap med Kalle och Christer. De hade legat nån minut före oss hela tiden. I Loudeac, efter 80 mil tog vi 30 minuter sovstopp. Det räckte för att få energi till de sista 45 milen. Det hade regnat hela natten så vi behövde ladda om. Vi försökte hålla tempot för att komma in under 52 timmar. Och det gick, vi kämpade på och lyckades komma in på 51:36. Kalle, Christer och John kom in på knallhårda 51:02.

I målet stod Viktor och Jonas och tog emot med öl och gratulationer. Jag var riktigt trött, nöjd och stolt så ölen gjorde KAOS med mig. Vi hade kul nästan hela vägen och vi höll oss till planen. Tack KBCK för en grymt härlig vecka i Frankrike. Och stort tack till alla fransoser som stog ut med vägen och hejade. PBP är fantastiskt. Om 4 år är det dags igen. Då är det sub 50 som gäller! Eller precis under maxtiden... Vi får se.




John, jag, Ari, Toni och Calle. Foto: Jonas.


Grattis alla som körde och tog sig runt. Framför allt alla från succéklubben KBCK. Nypan och Tille körde snyggt och tog sig i mål med flaggan i topp.
Stort grattis till Kalle och Christer som satte det nya svenska rekordet.
/J

söndag 5 juni 2011

Täbys 60-milare. Redo för PBP!

Igår kördes Täbys 60-milare. Vi var flera från KBCK som hade bestämt oss för att köra just den här helgen. Jag, Calle, Vic och Toni ska köra Vättern med Conti-gänget om två veckor så vi hade inget val om vi skulle hinna kvalificera oss till PBP. Ari och Tille körde också, och vi var alla klädda i våra nya vita sommartröjor.

Det var ca 30 cykelsugna gubbar som startade från klubbstugan i Täby 06:00 i lördags. Klungan höll nästan ihop hela vägen till Järna. Där delades det upp i några mindre grupper. Vi var ca 10 pers i vår grupp och det rullade på riktigt. 6 av oss var KBCK-ryttare. Nånstans tappade vi lång-Anders, Hovet-Björn, ultra-randonné-Niklas och vår egen Tille. Vi lämnade dem åt vargarna och pinnade vidare. Nu var vi 6 pers i gruppen, 5 från KBCK och Mattias, storkränkaren från Brunna.

På kontrollen i Grängesberg tog vi ett längre matstopp med pizza och klädde på oss inför kvällen och natten. Det hade kommit mörka moln på himlen den sista timmen och mitt under vår randonnémiddag började det regna. Just då såg vi Tille och de andra rulla förbi vårt stället, de åkte till macken istället. Vi vinkade till dem när vi cyklade förbi macken när vi var klara.

Farten var riktigt fin hela tiden och alla gjorde sitt i motvinden, kantvinden och medvinden. På kontrollen i Fagersta mådde jag lite konstigt i magen så jag drack bara en flaska bubbelvatten och en Cola. Det fick jag betala för senare. Fram till hit, 42 mil, hade allt kännts prima, men efter några mil kände jag hur krafterna sinade. Jag försökte knapra i mig Runekakor och dricka vatten och sportdricka men det räckte inte. När mörkret kom så kom också tröttheten smygande. Innan Sala satt jag och blinkade för att vara säker på att ögonen var öppna. Det funkade ganska i några timmar.

De flesta i gruppen var riktigt trötta under mörkertimmarna men det märktes inte på hastigheten. Det dammades på ordentligt periodvis men som vanligt var det bara att bita ihop och hänga med. När solen gick upp försvann tröttheten, i huvudet i alla fall. Men mina ben kändes fortfarande ganska rökta. Jag kunde inte riktigt ta såna monsterförningar som de andra pysslade med. Jag fick inte ut nån fart i benen, inte över 35 i alla fall.

Efter 23 timmar och 5 minuter sladdade vi in på Shell i Täby och fick sista stämpeln. Faktiskt sista stämpeln för den här randonnéserien. Rundan gick riktigt bra trots tröttheten på natten. Vi jobbade bra ihop och alla gjorde sitt. Nu är jag äntligen färdig för Paris-Brest-Paris.







Tack för en riktigt bra runda grabbar.
/J

torsdag 6 september 2007

Spridda minnen från PBP.

Lite spridda minnen från PBP. Jag kommer nog uppdatera det här inlägget när jag kommer på nåt nytt.

- Den stenhårda uppladdningen med kött och rödvin. Utskjutningen i Holdorf var extra minnesvärd.

- Mardrömmarna och nervositeten natten innan starten.

- Dansken som snackade med oss när jag, John och Jan stod nakna i Lodeac och smörjde in häckarna. Han hade tydligen brutit och hade all tid i världen.

- Samma dansk som gav bort sin assos-byxkräm till mig när jag av misstag smörjt in mina gamla byxor.

- Jonas uteliggarlook när vi hämtade honom vid målet. Jag kände inte igen honom först.

- Svedan i häcken när jag försökte sova i Villain.

- Svedan i häcken de sista 60 milen.

- Svedan i häcken när vi drack vin i måltältet.

- Gänget som bodde på hotellet. Jonas, Jan, John, Reimert, Simon, Danny, Richard, och George.

- Alla människorna som stod i vägkanten och hejade. När som helst på dygnet.

- De sista 6 milen.

- Kobjällran i den sista uppförsbacken.

- Första glaset vin efter loppet.

- De torra handdukarna som Jan fixade till mig vid målet.

- Alla trasiga och sovande människorna på kontrollerna.

- Sista vinkvällen innan loppet, när vi skulle bygga en tempocykel av en penis…

- Italienaren som hängde med oss några kontroller.

- Holländaren som tyckte vi skulle köra kedja på 4 man.

- Amerikanaren som var bäst i världen tills vi hängde av honom i en backe.

- Samma amerikanares ansiktsuttryck när han skröt om att han kört Boston – Montreal – Boston, och Jan svarade att han kört den tre gånger, sista gången på 51 timmar.

- Lukten av gödsel under hela loppet. 120 mil i skitlukt.

/Johan

lördag 1 september 2007

Paris - Brest - Paris.

Oj oj oj jag vet inte var jag ska börja riktigt. PBP gav alldeles för mycket intryck och upplevelser för att kunna skriva ner i en enda text. Minnena är ganska luddiga från hela rundan. Till nästa gång kanske man skulle anteckna eller på nåt sätt diktera över intrycken. Jag minns dock de underbara vägarna, folket som stod och hejade i vägkanten, motvinden, regnet, solrosfälten, de vackra små byarna, backarna och glädjen över att äntligen vara här och på väg mot min första PBP.

Kvällen innan loppet låg jag sömnlös och grubblade. Jag vred mig fram och tillbaka och tankarna fladdrade i huvet. Det var mardrömmar blandat med ångest och vanligt tävlingspirr. I sängen brevid låg Jonas, han kunde inte heller sova. När klockan ringde 02:30 så var jag redan vaken.

Vi drog på oss cykelkläderna och tryckte i oss lite frukost. Rädslan och nervositeten satt kvar på nåt konstigt dämpat sätt. Nån timme senare mötte vi upp de andra i receptionen på hotellet. Sen rullade vi tyst och samlat mot startplatsen. Gatorna var tomma och nattdimman låg kvar under gatlyktorna.

Vid starten stämplade vi in och rullade vidare mot startklungan. Vi hamnade långt bak. Utan förvarning började klungan röra på sig. Starten hade tydligen gått. Som vanligt när det är mycket folk så blev det bitvis väldigt trångt och man fick vara beredd på att tvärbromsa. Då och då cyklade vi förbi folk som hade gått omkull eller fått punka. Efter nån mil hör jag ett brak och ser en cyklist flyga upp i luften. Han hade cyklat rakt in i en betongpelare. Efteråt fick jag höra att det var en svensk, Sören Permats. Fransmännen gillar att lägga ut hinder i vägarna. Betongpelare, dolda gatkanter mitt i vägen, upphöjda gatstenar istället för gatstreck och så vidare.

Efter ett tag spreds klungan och vi kunde andas ut och börja cykla på riktigt. Jag, Jan, John och Jonas höll ihop de första 6 milen tills Jonas släppte för att hitta sitt eget tempo. Det var kallt, regnigt och blåsigt. Här nånstans tappade jag mina glasögon. Jag lät dem ligga.

Jan, John och jag trampade på i fint tempo. Vi stämplade och fyllde vatten i kontrollerna. De första 30 milen gick på 10 timmar, eller var det 9? I Carhaix, kontrollen innan Brest la vi oss på golvet en timme för att vila lite. Det var förvånansvärt skönt. Sen trampade vi vidare. Den sista vägen till Brest var backigare och längre än jag trott. Till slut cyklade vi över den fräsiga bron och uppför den vidriga backen mot kontrollen. Soppa, cola och lite pink på toa sen stack vi iväg.



Nu var det bara halva rundan kvar. Det började fint med rull genom byn sen vände vi upp mot banans högsta punkt, masten. Det kändes som en evighet och tempot var precis mellan kramp och kaskadspya.

Trampa trampa i fint tempo. I Lodeac började jag känna mig lite sliten. Skavsår i häcken och energin var låg. När vi väl kom till nästa kontroll efter 90 mil var jag tvungen att sova. Jan och John cyklade vidare till nästa kontroll. Jag kunde knappt stå när jag beställde mat i restaurangen, än mindre prata. En bit lasagne och en cola fick bli nattmat innan jag bokade in mig i sovsalen. En madrass och en svettig filt kostade 3 euro, taget. Tre timmar senare vaknade jag redo att trampa vidare. På toa träffade jag Danny, Jans engelska polare.

Vi trampade iväg i natten och regnet. Nu hade vi bara 30 mil kvar. Efter nån mil släppte han. Då satte jag fart och jagade reflexvästar. De 8 milen gick hyffsat smärtfritt och i bra tempo. På kontrollen efter träffade jag Simon och Richard, två andra kompisar till Jan. Nu gjorde min häck så ont så jag grinade illa varje gång jag satte mig ner igen. Nånstans här funderade jag på att sluta cykla, för gott. Jag var helt slutkörd och tankarna var inte glada längre.

Efter den sista kontrollens lasagne fick jag ny energi, nu var det bara 7 mil kvar. Jag, Simon och Richard trampar iväg i lugnt tempo. Efter en mil pajar Richards cykel. Jag var några hundra meter framför. Jag vinkade och ropade att jag skulle hoja vidare. Nu fick jag ny energi. De sista 6 milen snittade jag nog 35, eller minst 25. Med mina nyfunna energi trampade jag genom de sista byarna och trängde mig som ett cykelbud i korsningarna. Folk stod fortfarande vid vägkanten och hejade på. Jag hade ingen aning om distansen eller vad klockan var. Cykeldatorn gick sönder efter 20 mil.

En gubbe vinkade och sa att de bara var 5 kilometer kvar till mål. Wee!! Nästan framme. Då ställde jag mig upp och bröt uppför några backar. 30 minuter senare ser jag en skylt där det står arrivé 15 km, skitgubben var senil. En stund senare cyklade jag förbi 10 km-skylten. Sen fortsatte vägen i evighet, minst 2 mil till.

En högersväng, raka, högersväng in i rondellen sen såg jag polisen som vinkade in mig i en avspärrad fil in mot stadion. Äntligen framme. Efter 61 timmar och 21 minuter smakade det blaskiga vinet perfekt.

Den här rundan kommer jag minnas länge, och som sagt, det går inte att skriva allt man upplevt eller tänkt under en sånt här äventyr.



Bilden är fräckt snodd från Jonas Larssons blogg



Kommer jag stå i Guyancort med bula i brallan 2011? Kan du fethajja.

/Johan