Visar inlägg med etikett Berg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Berg. Visa alla inlägg

torsdag 4 augusti 2011

Col du Galibier

Vi hade först tänkt köra La Marmotte-banan men ändrade oss till att bara cykla upp till Col du Galibier istället eftersom det regnade på morgonen och skulle regna ännu mer på eftermiddan. Vi rullade ut från Briancon i duggregnet och började trampa mot Lautaret. Tempen låg på dryga 7 grader. Jag trodde först att jag hade fått nån lungsjukdom som halverade min syreupptagning eller att mina ben hade drabbats av polio, men det visade sig att de 2 milen till Lautaret lutar svagt uppåt hela tiden. Efter ett tag ökade lutningen så man kände att det var en backe, då släppte tydligen sjukdomarna jag hade och jag kunde börja trampa som vanligt igen.

Det regnade mer och mer på väg mot Lautaret. Där nånstans vände Viktor och cyklade hem, vi andra svängde upp mot Galibier. Det var redan fullt med husbilar utmed vägen trots att det var några dagar kvar tills Touren skulle gå förbi här. Efter ett tag fick regnet sällskap av lite snö. Ett tag senare var det bara snö. Nu började vi möta bilar som var täckta med snö. Tempen låg runt nollan. Mer snö, vind, piss, tempen på -2. Jag började fundera på hur det skulle kännas nerför. Jag hade sommarkläder på mig, förstärkt med knävärmare och tunn vindjacka. Det rök ur munnen. Det var snöstorm upp mot toppen och det såg ut som att vi var på väg mot världens ände.

Vid en skylt där det stog "Refuge du Galibier" valde jag att stanna och tänka en sekund innan jag bestämde mig för att bryta och vända nerför. En stund senare kom Markus, han tänkte inte heller länge innan han vände. På vägen ner mötte vi Tille. Vi sa att vi hade gett upp och skulle försöka ta oss ner. Han skrek att vi var töntar och cyklade vidare. Markus var lite vettigare klädd än mig så han rullade på medans jag stannade och försökte få lite liv i mina fingrar. Det funkade inte. Några hundra meter senare var jag tvungen att stanna igen. Den här gången hade känseln försvunnit helt i fingrarna och jag frös nåt fruktansvärt. Jag grät en skvätt och rullade vidare. Till slut började jag rota i soptunnorna som de hade ställt upp inför Touren efter plastpåsar eller nåt att trä över fingrarna men de var så klart tomma. Ett tag senare knackade jag på en av husbilarna och fick två soppåsar av det franska pensionärsparet som satt där och kurade.

Med plastpåsarna över händerna rullade jag vidare tills jag kom till Lautaret igen. Jag skakade så mycket så jag höll på att köra omkull. Ett tag vrålade jag tror jag. Det kan ha varit inbillning också. I Lautaret finns en restaurang och en souvenirbutik. Jag stolpade först in i butiken. Helt trasig. Dyngsur och genomfrusen. När jag kommit till sans sprang jag över gården till restaurangen. Det spöregnade här så det var i alla fall inte minusgrader längre. Sen satt jag på restaurangen och skakade och frustade tills Tille ramlade in som ett paket, ett paket som nån hade sparkat och pissat på. Han hade kommit upp till den riktiga toppen och blivit intervjuad av danska TV1. Sen hade han haft en liknande resa ner.

Efter 1 timme och 2 koppar varm choklad bestämde vi oss för att göra en sista stöt ner mot Briancon. Vi sprang ut i regnet och cyklade så fort vi kunde. Mina plastpåshandskar fylldes med vatten och jag frös som en hund hela vägen, men vi kom fram i alla fall. Dagen efter var det 25 plusgrader och strålande sol i byn. Det är snabba puckar i alperna.






Pyntat för TdF.


Mulliga byar.


Vi ska väl upp dit.


3 dagar innan Touren.


Höger från Lautaret.


Lite fuktigt i luften.


Hmm det där molnet alltså..


Fulladdat med husbilar.


Charmig campingplats.


Hej och hå..


Mot Katlagrottan.


Nämen snö. Vad trevligt.


Skönt med sommarhandskar.


På väg mot världens undergång.


Här gav jag upp.


Jaha, dags att vända hemåt då..


Heaven and hell..
/J

lördag 30 juli 2011

Col d'izoard.

På vår sista dag i Briancon hojade Tille, Vic, Markus och jag upp för Col d'izoard. Stigningen börjar mitt i byn och slingrar sig bort en bit innan den brantar till. Backen var riktigt fin och lättcyklad. När vi närmade oss toppen blev det kallare och kallare. Det låg snö i vägkanten men det var nog ändå nån plusgrad. Vi samlade ihop gruppen på toppen och susade snabbt ner för att inte bli för kalla. Jag försökte hänga på Tille nerför, det gick hyffsat, antagligen för att vi fastnade bakom några bilar. Jag klämde ändå upp hojen över 80 km/h. Nytt rekord faktiskt.

2 dagar senare kördes Touren på den här vägen. De kom upp från Izoards baksida och körde ner genom Briancon upp till Galiber. Nån dag ska jag skriva om vår miserabla tur upp på Galibier också..

När vi kom ner till byn värmde vi upp oss i hotellets bubbelpool. De hade placerat duscharna lite festligt precis vid en glasvägg ut mot parkeringen. Vi hade självklart glömt att packa ner badbyxor så vi bjöd på Briancon på lite naket. Sen gick vi ut i byn och kollade när Touren susade förbi. En bra dag helt enkelt. Här är lite bilder som vanligt. Inget från duschen tyvärr..







Direkt ut från Briancon.

Briancons förorter.

Kämpa Markus!

Lättcyklat i början.

Kämpa Tille!

Solstekt gubbe.

Mullig utsikt.

Mullig sväng.

Och här kom snön.

Sista kurvan är där uppe.

Stor fallos på toppen.

Tack KBCK för en strålande dag i bergen.
/J

Passo Gavia.

Den tredje backen jag tog från Bormio var Passo Gavia. Backen startar en bit från Bormio i Santa Caterina. Upp dit är det en dryg slakmota på 3 mil. Man kan också starta från andra hållet i Ponte di Legno. Backen är riktigt fin och man kommer ganska snabbt upp på kalfjället, om man kallar det så i alperna. Utsikten är nästan bättre här än på Stelvio men Stelvio är mer spektakulär. Det var däremot lika mycket lekstuga här.




Öppet minsann.


Efter den här kurvan punkade jag.


Aha, kalfjäll!


Snyggt.


Ännu snyggare.


Men kämpa då!


Snart uppe.


Jesus gillar också Gavia.


Klistermärken är coolt.


Nöjd gubbe.


Ciao!
/J

torsdag 28 juli 2011

Passo dello Stelvio

Sommarens andra topp var Stelvio. Stigningen börjar precis utanför Bormio, eller till och med inne i Bormio, så det var bara att sätta sig på hojen utanför hotellet och börja trampa. Det var nån sorts motorcykelträff så det kryllade av motorcyklar både i byn och i bergen runtom. Det var självklart en hel del vanliga cyklister också, bland annat delar av Katusha-laget. Det var skön stämning på berget trots att det var så mycket folk. Många av motorcyklisterna hälsade när de var på väg ner.

Backen var riktigt läcker hela vägen upp och uppe på toppen finns det hotell, restauranger och butiker. Jag köpte en snygg keps som minne. På andra sidan finns de kända serpentinerna ner mot Prato. De ser grymma ut på bild, men det är inget mot vad de gör i verkligheten. Det är ren serpentinporr!



Skaplig utsikt.


Hmm.. Det där kommer svida i benen..


Huvudet under armen?


Vägen ner till Bormio.


Dit nånstans ska jag.


Lekstuga på berget.


Jag kan inte sluta le..


Några svängar kvar bara..


Full fart på toppen.


KBCK spolar kröken-klistermärket saknas.


Serporna ner mot Prato.


Och samma väg upp.




/Johan