måndag 8 juli 2013

DÖDSCHOCK (dödstjock) runt mälaren.

Jag cyklade väl runt Mälaren igår. Jag och Amir stämde träff utanför en liten butik här i närheten som ska rivas inom ett år. Sen hojade vi iväg mot stan och snicksnackade om lite allt möjligt. Solen sken och SMHI hade lovat att det skulle bli varmt och fint hela dan. Vi hade lite skön medvind men efter Essingebron byttes den till motvind. Amir fick tyvärr ont i höften efter ett tag så han tog tåget hem från Södertälje. Det ska mycket till innan han klagar så jag förstod att det gjorde riktigt ont. Amir har en inopererad höftprotes från en gammal bombskada från sina vilda ungdomsår i Iran. Protesen har tydligen börjat glappa så det är dags att byta den snart. Hoppas det blir bättre då. Här kan ni läsa lite mer om Amir och hans ben.

Amir kämpar mot pendeltåget.

Jag gnetade på själv i motvinden. Men jag kände mig, trots fetma och allmän pissform, vid god vigör. Men innan Mariefred tog det helt plötsligt slut. Jag blev tvungen att stanna vid den där kiosken som ser ut som en tågstation och som också är en tågstation. Där knäppte jag en cola och en flaska vatten. Sen harvade jag vidare mot Strängnäs. Kroppen blev sämre och sämre och jag ville helst bara lägga mig i ett dike och glömma allt ihop. Jag fick världens blodsockerfall. Händerna darrade och jag var nästan svimfärdig. I Strängnäs blev jag tvungen att stanna igen på en kiosk. Där köpte jag en liter fruktyoghurt som jag ställde i ett svep. Sen en cola till och sen iväg. Fy fan. Benen kändes som två överkörda kattungar och magen kändes som att nån hade kört upp en Fiat Punto från stolgången. Jag hade blocketannonsen klar i huvudet: Gubbe och 7 cyklar säljes, billigt satan. Ännu billigare vid snabb affär!

Samtidigt som yoghurten och colan hade kommit ut i blodet skiftade vinden till medvind och det värsta av sockeranfallet var på väg bort. Nu var jag bara allmänt trött och less. Men 10 mil medvind borde till och med en tönt som jag klara av. Jag var i och för sig på god väg att ringa Linda men hon hade bara skrattat hånfullt åt mig och lagt på så det nöjet ville jag inte ge henne. Jag dör hellre av utmattning på 55:an än att ringa efter hämtning tänkte jag och cyklade vidare till Skolsta där jag var tvungen att stanna igen.

Försöker le trots att jag dör inombords.

Efter 7,5 timmar och 20 mil var jag äntligen hemma. Helt massakrerad. Jag gick till kylen och hämtade en öl och satte mig i soffan för att avnjuta dagens touretapp. Den hade jag tydligen missat att spela in, och enligt alla jävlar på Twitter så var det tydligen den bästa etappen sen Touren startade 1903. Om jag hade haft krafter kvar så hade jag gett mig själv en örfil. Men jag hade i alla fall kört mig vimmelkantig och bränt både armar och ben så jag ska inte klaga. Jag hade också fått en riktig långcyklarkänsla på rundan. Då tänker jag på att det kändes som att jag hade cyklat 100 mil redan efter 10 mil.


5 kommentarer:

Nypan sa...

Du hade kunnat måla mitt hus istället.
Låter som en fin runda ändå och jag blev lite avis faktiskt.

Hopyard sa...

ena foten i graven låter det som. Men som vanligt finns det tid för bättring och vedergällning.

Lycra till!!

mattel sa...

Skön läsning.. :) inte bara jag som börjar bli spolformad mao.

Patrik Skolling Möller sa...

Ha ha!

frank Müller sa...

låter som att du får det tufft på 100 milarn