söndag 6 juni 2010

60-milaren från Tumba.

Eftersom brorsan och hans fru hade sin gemensamma 40-årsfest i lördags blev jag tvungen att köra 60-milaren på fredagen istället. Då blev det också så att jag fick köra den själv. Jag vet inte om jag hade gjort det för ett år sen, men nu kändes det rätt lockande. Ett dygn ensam på cykel. En hel dag och en hel natt cyklandes och pratandes med sig själv.

Nånting har hänt med mig och min cykling sen LEL förra året. Jag tror det loppet suddade ut de sista spärrarna jag hade för distanser och långcykling. Det var nog de 90 milen motvind och det episka lidandet som skrapade bort det sista. Kvar finns bara dumhet och en vilja att kränka mig själv.

Klockan 07:07 startade jag från Shell i Tumba och gav mig iväg mot första kontrollen i Gnesta. Det var lite kallt så armvärmarna fick sitta på. Från Gnesta fick jag sur kantvind som höll i sig till Eskilstuna. Där räknade jag med att den skulle försvinna och bli härlig medvind hela vägen till Ödeshög. Men så fel jag hade. Vinden vände under tiden så sur-kantvinden hängde med. Det var bara att sätta händerna i bocken och trampa.

Henrik och Åsa har verkligen lyckats hitta de finaste vägsnuttarna. Solen sken, vägarna var prima och jag trivdes riktigt bra med att rulla fram ensam. Några bitar kände jag igen från 3 sjöar runt som vi körde förra året. Några mil innan Ödeshög svängde banan in i skogen som går utmed Vättern. En väg som är avstängd för biltrafik och skyltat som cykelväg runt Vättern. Den började med en ordentlig backe som sved i benen, men efter det belönades man av en fantastisk utsikt över sjön.

När jag vände i Ödeshög kändes det verkligen som att jag var på väg hem. Nu var det 27 mil kvar. Några timmar senare gick solen ner och tempen sjönk ordentligt. På med arm och benvärmarna. Sen prydde jag mig själv med reflexväst. Utanför Statoil i Norrköping stog raggarna och söp. En kille ramlade ut från en bil som spelade Ultima Thule på högsta volym. Då kände jag att det var dags att åka vidare.

På Statoil i Nyköpingsbro köpte jag en mumiepizza i nattluckan. En söndermicrad brödbit fylld med död ost och salami-imitation. När jag cyklade därifrån frös jag så mycket så armarna höll på att skaka loss från kroppen. En underställströja gjorde susen. Nu var det bara den vidriga pizzan som skulle ätas upp. Jag fick i mig halva innan jag slängde in den i skogen. Sen rapade jag salami-imitation resten av natten.

Vid sista stoppet i Sillekrog räknade jag ut att jag kunde komma in under 22 timmar. Det gällde bara att hålla 30 i snitt sista biten också. En stund senare lossnade vajern till bakväxeln. Efter två mekstopp fick jag till det hjälpligt. Men jag fick inte i de lättare växlarna så mina trötta ben blev ännu tröttare av att köra på för tunga växlar. I de sista backarna innan Södertälje gick det löjligt långsamt. Det var helt tomt i benen. I Hall-backen skärpte jag till mig och tog den stående. Samma sak med Vårby-backen. Men minuterna tickade iväg och jag stämplade in på Shell i Tumba klockan 05:12.

22:05 stannade tiden på. Något retsamt att jag inte kom under 22 timmar. Men jag var riktigt nöjd med att ha kört min längsta ensamrunda. Det gick bättre än väntat och det var roligare än jag trott. Efter stämplingen cyklade jag till bilen och bytte om. Sen åkte jag tillbaka för att vänta in gänget som skulle starta vid 06. Den rundan kan ni läsa om på Tilles blogg när han behagar skriva om det.
/J

14 kommentarer:

tillmann sa...

Jag har ju skrivit om det - T-O-M-T-E!

Yps sa...

Bra jobbat, att ens komma på tanken att köra 60 mil ensam är för mig ofattbart :)

Hörs, Magnus

Åsa och Henrik sa...

Grymt bra jobbat! Jag är oerhört imponerad av att du klarade av att hålla fokus helt på egen hand i 22 timmar.
/ Åsa

Fikasvettot sa...

Mumiepizza. Urk.

Öijer sa...

Jag tänkte faktiskt på dig (skrämmande, men sant!) under gårdagens mulliga cykeltur. Inte bara dig heller, utan hela KBCK. Såg nämligen denna mysiga teambuss ute i skogen och misstänkte att ni var på hemligt träningsläger i de djupa Dalaskogarna: http://www.henrikoijer.com/kbckbuss.JPG Visst, ränderna är inte helt rätt, men ändå ganska nära. Iaf om man, som jag, ser ganska dåligt...

Peter T sa...

Strålande cyklat Johan! Otur med växeln på slutet men du har en under-22 runda inom räckhåll. Det kända men paradoxala faktumet är att du bör cykla solo för att klara den tiden. Med t ex fem snabba är det ju nästan omöjligt att komma under 20 minuter stopp per stämpling. För att inte tala om att man har åtta däck till som kan punktera m m.

Dina upplevelser i Norrköping känner jag igen alltför väl från mina många nattliga besök där. Vilken bedrövlig arbetsplats den Statoilmacken måste vara.

Jörgen sa...

Ja, vad ska man säga. Ännu en vettlöst imponerande runda. Starkt kört!
/J

Johan Mölleborn sa...

Öijer, tack för tipset. En sån måste vi förstås ha.

Peter, det går nog att få ner stopptiden om man är disciplinerade. Vi får testa på 100-milaren.
/J

kallegunnar sa...

helt sjukt bra kört
var ju helt slut efter 24h på samma distans med 3 cykelpolare...
va f....n är du gjord av
IMPONERANDE !!!!

Tobbe Arnesson sa...

Fan vad långsam du är!

Markus sa...

Fasen va hårt gjort! Imponerad.

Anonym sa...

Tycker allt du säger att du har vinballe men du e ju fan stenhård :-)

/Gronsaken

Anonym sa...

HAHA ja jävlar i min låda!!

Detta är fan det bästa jag läst på länge. Folk tyckte jag var konstig när jag körde halva witcchriden själv. Men du väljer att köra 60 milars för att inte missa festen dagen efter. KUUNNG!!!

Har jag sagt att jag har en idol bild på dig på mitt skrivbord på jobbet, helt seriöst!

/Ville

Tom sa...

Fy fan asså.