tisdag 10 juni 2008

Paris-Roubaix (cyclo)

Paris-Roubaix, ett mytomspunnet lopp på 26 mil med 5 mil pavé (kullersten). Loppet har gått sen 1896. Det är egentligen ett proffslopp som går på våren men nu var det dags för motionsvarianten. Det var ingen tävling med tidtagning utan en randonné. Det var nog tur det. Det skulle stryka med bra många pavékåta motionärer annars. Nu blev det istället en episk runda utan tävlingshets.

Viktor, Martin, Ari, Micke och jag packade in oss i vår jättestora hyrbuss och satte kurs mot Belgien. Där hade Ari fått tips om en bra ölbutik. Den var verkligen bra! Utan att namedroppa så kan jag säga att de hade all belgisk öl man kan drömma om. Efter ölbutiken styrde vi mot Gent där vi skulle sova för natten. Efter en regnig promenad i stadskärnan så hittade vi till slut en öppen pub. En riktig belgisk pub, 3€ för en Duvel och 4€ för en Rochefort 10. Vi var mer än nöjda, och blev mer än salongsberusade. Ganska mycket mer faktiskt.

Dagen efter åkte vi de sista 10 milen till Roubaix, checkade in på hotellet och gick ner till velodromen för att reka. Det pirrade i hela kroppen när vi gick på pavé 1. Man har sett det så många gånger på tv. Sen en skarp högersväng och en böj in på velodromen. Mäktigt. Efter det försökte vi sova lite för det var tidig uppstigning. 01:00 var det samling vid bussarna som skulle ta oss till starten. På vanligt fransk manér gick det smidigt i kaoset. Cyklarna packades in i specialinredda vagnar och vi satte oss i bussen. 3 timmar senare var vi framme. Det var fortfarande mörkt och vi kunde se hur de första startande cyklade förbi bussen. Det var ganska kallt och fuktigt så västen fick sitta på.

Starten gick lugnt till. Vårt lilla gäng rullade iväg i mörkret, farten låg runt 35. Efter ett tag kom vi ifatt en större klunga som vi hängde på. Utan ansträngning åkte vi med i 30-35. Efter ett kiss-stopp splittrades klungan och vi fick jaga ikapp. Jag hade varit pinknödig de senaste 6 milen. När vi väl kom ifatt den sista klungan där Martin och Ari låg så gick vår grupp fram och fortsatte dra. Efter en stund var det bara 5 andra kvar. Några backar senare var det inga kvar. Det var fransman som vägrade ge sig. Han såg verkligen plågad ut när han till slut släppte. Då hade vi inte ens kommit till pavé-avsnitten.

Efter 10 mil var det dags för den första pavén. Vi dundrade på och ylade som nypippade tonåringar. Det var blött på stenarna. Efter några hundra meter i totalt lyckorus fick jag sladd på cykeln. "Inte bromsa inte ramla, inte bromsa inte ramla." Efter ett tag får jag kontroll på hojen igen. Hjärtat i halsgropen. Blöt pavé är verkligen svårcyklat. När jag väl fått fart igen och kommit förbi det blöta partiet så slogs jag av hur stötigt, slagigt och skramligt det var. Händerna domnade nästan på en gång, pulsen slog i taket och benen skakades tills all kraft försvann. Nu var det 27 pavé-avsnitt kvar. Efter varje avsnitt väntade vi in vår lilla grupp. Under tiden hann vi ställa frågan "hur fan gör proffsen?" ett antal gånger. Helt allvarligt, hur gör de?

När Boonen vann sist snittade de 43 km/h. Jag hade packat med 5 slangar och 4 kolsyrepatroner. Jag var rustad för krig. Pavé-avsnitten fortsatte att banka skiten ur oss. Gång efter gång. För varje gång var man lite mer kränkt. Lite mer sliten. Men Martin fortsatte att ånga på. Det spädde förstås på kränkningen ännu mer. Men jag lyckade knycka ett avsnitt från honom. Jag laddade max och körde "all in", flåsade förbi honom på vänstern i en svag nerförsbacke. farten var lite över 40 km/h. Men då hade vi satsat allt. Proffsen ska tydligen snitta 40 på pavén. Åter igen, hur gör de?

När vi kom till Arenberg blev jag både besviken och lättad. När proffsen kör så spärrar de av grusvägen på sidan. Mest för att det är så mycket folk, men säkert också för att tvinga dem att köra pavén. När vi kom fanns inget kravallstaket så vi kunde enkelt ta oss förbi det här avsnittet. Men jag testade några hundra meter på slutet, där det går svagt uppför. Det räckte för att få krampkänning i låren. Den krampen skulle sitta kvar och göra sig påmind resten av loppet.

Efter 20 mil så bestämmer vi oss för att dela upp gruppen. Nu var Micke rejält sliten och Ari plågades duktigt av pavén. Jag, Martin och Viktor håller ihop resten av resan. Det var ganska skönt att kunna rulla vidare efter stenavsnitten. Tidigare hade vi väntat in resten. Men samtidigt var det kul att vi kunnat hålla ihop så pass länge. På näst sista pavén börjar vår lilla trio känna målvittring. Martin låg först och ökade tempot. Jag och Viktor hängde på. Nu började man tänka på positioner och planera för eventuella ryck, det var nästan givet att Martin skulle stöta när som helst. Han hade varit stark hela dan. Men Viktor verkade också ha mycket kräm kvar. Det var bara jag som åkte runt och försökte hålla tillbaka krampen i benen. Som sagt, det var upplagt för en riktig fight till velodromen. Just då får Martin punka på pavé nr 2. Vi stannade självklart och hjälpte till.

När vi hojade vidare så hade vi tappat det härliga trycket som vi hade inför upploppet. Men känslan att dundra fram över pavé 1 och svänga in mot velodromen är svårslagen. Full fart på pavén, skarp höger, sen vänsterböjen in och äntligen 1,5 varv på velodromen. Jag testade för skojs skull att gå upp lite högre i sista svängen för att farten med mig. Det funkade fint, men inte lika fint som det gjorde för Bäckstedt -04. Hatten av för honom förresten. Att vinna det här loppet är nåt av det tuffaste man kan göra.

Nöjda och härligt mörbultade satte vi oss på gräsmattan och drack några öl var. Där träffade vi åter igen ett gäng från Örebro som vi mötte vid bussarna på morgonen. Solen sken och benen ryckte. Ibland är det bara så läckert. Vi hade kört Paris-Roubaix och nu satt vi mitt i velodromen och bara njöt. Nästa år blir det Flandern Runt. Då går motionsloppet på lördan och proffsloppet på söndagen. Kan det bli bättre?

Lastning av cyklar till starten.

Den här cykeln ska snart få smaka pavé.

Härligt landskap i Frankrike.

Första punkan.

Precis som Boonen blev vi också stoppade av tåget.

La trouée d'Arenberg

Martin punkterar på pave nr 2.

Nöjda killar på velodromens gräsmatta.

Så jävla crisp!


Tack för en underbar helg grabbar!

/Johan

17 kommentarer:

Skogling sa...

Underbart !

Bilden på Martin när han byter slang är suverän. Jag skall aldrig kör PR. :o

-Skogling

Nypan sa...

Riktigt läckert att ni körde. När När ni blir gamla och sitter i soffan med barnabarnen i knät och tittar på proffens lopp, så kan ni säga att ni också kört loppet.
Kan inte fatta hur kroppen håller ihop, men hög fart om det går, är väl det som gäller på pavén.

Jocke sa...

Härlig resa va? Jag blir avis på att ni har gjort det men inser mina begränsningar.

Jag kan se dig framför mig och hur Du har ditt cykelkåtaste flin påklistrat när ni skakar fram på pavén och när ni rullar in på velodromen.

När jag sitter med barnbarnen i knät och tittar på loppet ska jag säga:

-jag känner en kille som också har kört loppet!

Hatten av!

Anonym sa...

Förbaskat vilken inspirerande läsning! Börjat smida planer på Flandern 2010 tack vare denna läsning. Nice!

...hur överlevde pedalforcen? Hade för mig att du skrotat den?

castrello/mattias

Villepille sa...

Shit!, när man läser detta så blir ju tom jag lite sugen på racer. Och inte bara sitta på gräset och dricka öl?

Undra om jag skall ha en egen när jag fyllt gubbe...

Johan Mölleborn sa...

Vi kör Flandern 2009. Häng med då. Det kommer bli en skrattfest.
Det var svårt att hålla tillbaka flinet på velodromen.
Jag kommer påminna er varje år hur tufft det var på pavéerna.
Ville, du måste ju börja med räser snart. Ge din cykel till nåt barn. :)
/J

Jörgen sa...

Läckert! Ska redan nu boka in Flandern 09. :)

Tobbe Arnesson sa...

Snajs-de-luxe! Boonen kör på kokain, tips till nästa gång. Fick du med dig gatstenen hem kan du ju vara med på någon Critical Mess sedan!

Ser hur mulligt ut som helst det där, faktiskt. Ska bygga upp min PF till nästa säsong (men inte följa till Flandern).

Åsa och Henrik sa...

"Det var blött på stenarna. Efter några hundra meter i totalt lyckorus får jag sladd på hela hojen. Inte bromsa inte ramla, inte bromsa inte ramla." Jösses jävlar här rockar det fett! Låter som ett underbart lopp där man får testa sina gränser och lite till (även om man är en tuffing). Jättegrattis till en härlig bedrift och tack för en medryckande berättelse.

Finns det pavé på Flandern runt? Henrik och Åsa

Johan Mölleborn sa...

På Flandern är det pavé i uppförsbackarna. Det borde passa er perfekt. Pavé-grimpeurs. :)
/J

Anonym sa...

Trevlig tur ni hade...blev lite sugen! Körde RVV i år och den innehåller håller en del pavé på platten oxå. Kika på den utmärkta sidan:
http://www.rvv.be/en/tourism/slopes-and-cobblestones/cobblestones-2008
Den pavén är antagligen inte i nivå med PR, behållningen är istället som sagt de pavé belagda backarna, typ Kopperberg och Paterberg.

/henrik

Vito sa...

Härligt molleponken!
Förbaskat kul läsning :)

NiklasL sa...

Wow, det här låter mäktigt, är verkligen imponerad! Du går från klarhet till klarhet och här ligger man definitivt i lä som det blåbär man är (suck). :-) Samtidigt blir man ju så sugen (även på belgisk öl) när man läser din målande skildring av PR, skriven med din vanliga glimt i buspojksögat. Klart inspirerande! Tack!

-NiklasL

Erik H sa...

Det här var ju otroligt kul att läsa, bättre än det mesta jag sett i hojtidningarna. Kadens borde hyra in dig så det blir lite passion i blaskan.

Johan Mölleborn sa...

Tack för alla positiva ord. Kul att ni gillar det jag skriver. Det peppar mig att lägga ner lite mer energi på bloggandet.
/Johan

Peter sa...

Håller med erik h, vrålhög nivå på din "text"!
/Peter

carpet cleaners sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.