lördag 1 september 2007

Paris - Brest - Paris.

Oj oj oj jag vet inte var jag ska börja riktigt. PBP gav alldeles för mycket intryck och upplevelser för att kunna skriva ner i en enda text. Minnena är ganska luddiga från hela rundan. Till nästa gång kanske man skulle anteckna eller på nåt sätt diktera över intrycken. Jag minns dock de underbara vägarna, folket som stod och hejade i vägkanten, motvinden, regnet, solrosfälten, de vackra små byarna, backarna och glädjen över att äntligen vara här och på väg mot min första PBP.

Kvällen innan loppet låg jag sömnlös och grubblade. Jag vred mig fram och tillbaka och tankarna fladdrade i huvet. Det var mardrömmar blandat med ångest och vanligt tävlingspirr. I sängen brevid låg Jonas, han kunde inte heller sova. När klockan ringde 02:30 så var jag redan vaken.

Vi drog på oss cykelkläderna och tryckte i oss lite frukost. Rädslan och nervositeten satt kvar på nåt konstigt dämpat sätt. Nån timme senare mötte vi upp de andra i receptionen på hotellet. Sen rullade vi tyst och samlat mot startplatsen. Gatorna var tomma och nattdimman låg kvar under gatlyktorna.

Vid starten stämplade vi in och rullade vidare mot startklungan. Vi hamnade långt bak. Utan förvarning började klungan röra på sig. Starten hade tydligen gått. Som vanligt när det är mycket folk så blev det bitvis väldigt trångt och man fick vara beredd på att tvärbromsa. Då och då cyklade vi förbi folk som hade gått omkull eller fått punka. Efter nån mil hör jag ett brak och ser en cyklist flyga upp i luften. Han hade cyklat rakt in i en betongpelare. Efteråt fick jag höra att det var en svensk, Sören Permats. Fransmännen gillar att lägga ut hinder i vägarna. Betongpelare, dolda gatkanter mitt i vägen, upphöjda gatstenar istället för gatstreck och så vidare.

Efter ett tag spreds klungan och vi kunde andas ut och börja cykla på riktigt. Jag, Jan, John och Jonas höll ihop de första 6 milen tills Jonas släppte för att hitta sitt eget tempo. Det var kallt, regnigt och blåsigt. Här nånstans tappade jag mina glasögon. Jag lät dem ligga.

Jan, John och jag trampade på i fint tempo. Vi stämplade och fyllde vatten i kontrollerna. De första 30 milen gick på 10 timmar, eller var det 9? I Carhaix, kontrollen innan Brest la vi oss på golvet en timme för att vila lite. Det var förvånansvärt skönt. Sen trampade vi vidare. Den sista vägen till Brest var backigare och längre än jag trott. Till slut cyklade vi över den fräsiga bron och uppför den vidriga backen mot kontrollen. Soppa, cola och lite pink på toa sen stack vi iväg.



Nu var det bara halva rundan kvar. Det började fint med rull genom byn sen vände vi upp mot banans högsta punkt, masten. Det kändes som en evighet och tempot var precis mellan kramp och kaskadspya.

Trampa trampa i fint tempo. I Lodeac började jag känna mig lite sliten. Skavsår i häcken och energin var låg. När vi väl kom till nästa kontroll efter 90 mil var jag tvungen att sova. Jan och John cyklade vidare till nästa kontroll. Jag kunde knappt stå när jag beställde mat i restaurangen, än mindre prata. En bit lasagne och en cola fick bli nattmat innan jag bokade in mig i sovsalen. En madrass och en svettig filt kostade 3 euro, taget. Tre timmar senare vaknade jag redo att trampa vidare. På toa träffade jag Danny, Jans engelska polare.

Vi trampade iväg i natten och regnet. Nu hade vi bara 30 mil kvar. Efter nån mil släppte han. Då satte jag fart och jagade reflexvästar. De 8 milen gick hyffsat smärtfritt och i bra tempo. På kontrollen efter träffade jag Simon och Richard, två andra kompisar till Jan. Nu gjorde min häck så ont så jag grinade illa varje gång jag satte mig ner igen. Nånstans här funderade jag på att sluta cykla, för gott. Jag var helt slutkörd och tankarna var inte glada längre.

Efter den sista kontrollens lasagne fick jag ny energi, nu var det bara 7 mil kvar. Jag, Simon och Richard trampar iväg i lugnt tempo. Efter en mil pajar Richards cykel. Jag var några hundra meter framför. Jag vinkade och ropade att jag skulle hoja vidare. Nu fick jag ny energi. De sista 6 milen snittade jag nog 35, eller minst 25. Med mina nyfunna energi trampade jag genom de sista byarna och trängde mig som ett cykelbud i korsningarna. Folk stod fortfarande vid vägkanten och hejade på. Jag hade ingen aning om distansen eller vad klockan var. Cykeldatorn gick sönder efter 20 mil.

En gubbe vinkade och sa att de bara var 5 kilometer kvar till mål. Wee!! Nästan framme. Då ställde jag mig upp och bröt uppför några backar. 30 minuter senare ser jag en skylt där det står arrivé 15 km, skitgubben var senil. En stund senare cyklade jag förbi 10 km-skylten. Sen fortsatte vägen i evighet, minst 2 mil till.

En högersväng, raka, högersväng in i rondellen sen såg jag polisen som vinkade in mig i en avspärrad fil in mot stadion. Äntligen framme. Efter 61 timmar och 21 minuter smakade det blaskiga vinet perfekt.

Den här rundan kommer jag minnas länge, och som sagt, det går inte att skriva allt man upplevt eller tänkt under en sånt här äventyr.



Bilden är fräckt snodd från Jonas Larssons blogg



Kommer jag stå i Guyancort med bula i brallan 2011? Kan du fethajja.

/Johan

9 kommentarer:

Jonas sa...

Haha, det där med avstånden på slutet var festligt... först kom en 15km skylt, en km senare kom 10km-skylten. Sen tog det 10 km innan 5km-skylten kom, och sen var man i mål. Skumt.

Skogling sa...

Jag är inpregnerad !

Undrar om man skall ställa upp 2011?

//Skogling

Nypan sa...

Jag tar av mig hatten av respekt.
Om 4 år ska jag stå på startlinjen. Då är åldern rätt ( 47 är väl under snittet ? )
/N

Christer sa...

Du såg ju så sanslöst peppad ut vid inskrivningen dagen innan starten så den suveräna tiden förvånar mig inte.

Grymt jobbat!

Mickegillarcyklar sa...

Helknasigt helfestligt! Jag är djupt imponerad.

Johan Andersson sa...

Ja verkligen.. Hatten av. TdR med sina 100km kan ju du skratta dig genom, om du ska köra dvs.

Jocke sa...

Vilken resa Johan! Jag avundas dig men vågar och kommer aldrig att klara av att genomföra den själv.

Jag skrev det någon annan stans lite tidigare, jag kommer att skryta om att jag känner dig. Jag gjorde det så sent som igår när vi hade kräftskiva.

Tobbe Arnesson sa...

Jag vill också ha ont i stjärten.

Anonym sa...

vad jag letade efter, tack